”Semestern” rullar på. Hannah är hos mormor och morfar sedan snart 1,5 vecka. Jag saknar henne och det känns lite sorgligt att vi inte delat så mycket av ledigheten tillsammans. Samtidigt är detta en otrolig avlastning för oss och jag vet att hon just nu får mängder med härliga sommarminnen. På tisdag kommer hon hem!

Sommaren 2017 fortsatte att leverera otur i veckan. I måndagseftermiddag föll Linus hemma och slog munnen i en gallergrind. Han hade haft ett anfall vid lunch som krävt Buccolam och varit väldigt speedad i en timme efteråt. Jag hade precis innan gjort ett försök till lek i en väns trädgård men Linus hoppade trots mina ”nej” och ”stopp” ner i deras skitiga pool med kläder och fina sandaler från ortopedtekniska… Som sagt, kommer hem för att bada i rent vatten i badkaret och han bara faller i hallen. Det ser först värre ut än vad det är eftersom det blöder så mycket i munnen. Just då ville jag bara gråta. Inte en sak till. Eftersom Jocke inte kan använda sina armar, körde en schysst granne oss till tandläkaren. Sex lösa tänder, varav de två stora i överkäken troligtvis kommer lossna inom kort. Det kommer bli en stor söt glugg länge med andra ord. Linus som sett tandfen i programmet Greta gris väntar nu ivrigt på tandfen och deklarerar stolt för alla att ”Jag har tappat en tand!” (vilket han alltså inte har än) 😀

På torsdagen ringde mina föräldrar och berättade att Hannah skadat foten i en klätterställning. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Skrattade nog mest nervöst, men hade smått panik inombords när de röntgade den på akuten. Den visade sig vara okej och den blir nu bättre för varje dag som går. Skönt!

En obehaglig incident inträffade på gården härom dagen. Linus skulle cykla på vår gård. Det går oftast bra – han vet var han får cykla, men det händer med jämna mellanrum att han får en impuls och sticker. Eftersom han inte förstår faror blir situationen direkt livsfarlig. Han viker av mellan husen och kör sitt allra snabbaste (och det är snabbt när man är snart 5,5 år) rakt mot en korsande cykelbana och GATAN. Jag försöker först få honom att stanna med bestämda ”Stopp” för att jag vet att han triggas av att jag kommer efter. Men det kommer snabbt en punkt då jag måste springa – det absolut snabbaste jag kan. För några sekunder trodde jag inte att jag skulle hinna den här gången – en hemsk känsla. Ser gatan närma sig men jag kan inte se om det kommer bilar för förråd skymmer sikten åt båda hållen. Precis vid cykelbanan och gatan lyckas jag få tag i hans tröja och slita bak honom. Kanske ser jag överbeskyddande ut när han är ute, men detta är anledningen. Då och då kommer en impuls. Jag måste vara nära. Jag måste hinna.

Vi gör inte så mycket, är mest hemma och på lekplatser. Linus orkar inte för mycket aktiviteter märker jag. Hemmahäng betyder tyvärr inte mycket vila. Jag känner mig ofta stressad. Det är inte bara allt som ska göras och alla bollar kring Linus att ha ordning på. Det är t.ex. Linus oförmåga att vänta. Det är vanligt vid autism. Kanske har det med bristande föreställningsförmåga eller tidsuppfattning att göra? Vet inte hur många gånger jag frustrerat sagt ”Du måste lära dig att VÄNTA!” fast jag vet att det inte lär honom någonting, men det är svårt att hålla allt inom sig 13 timmar i streck varje dag. Minns när vi stod och väntade utanför första samspelsgruppen på Hab. Det handlade om några minuters väntan och alla barnen betedde sig som om de ville krypa ur sina skinn av rastlöshet och frustration. Linus går från att be om något till att skrika frustrerat på cirka 5 eller max 10 sekunder. Tänker ofta på hur Askungens systrar. Lite så, mest hela tiden… ;D Det ger puls och det känns i magen.

Den här sommaren har gjort mig trött(are). Inte sömnlöshet-trött utan mer matt i huvudet. Stresskänslig. Känslorna nära ytan. Fast det känns som jag lagt på ett lock inombords – under puttrar känslorna. Ibland kokar det över och det kan komma snabbt. Jag ser till att få min sömn och försöker hitta sätt att fylla på min energi.  Något jag gjort nu några kvällar är kvällspromenad ensam med den underbara podden Skäringer & Mannheimer i öronen. Guld för både kropp och knopp!

Om en vecka lämnar vi den här underkända ledigheten bakom oss och börjar arbeta. Vi hade iallafall tur med vädret typ. Ni tror kanske jag är ironisk men jag känner så. Värmebölja när man mest sitter fast hemma hade inte varit någon hit. Nu har det varit lite så där växlande molnighet och 20 grader. Perfekt lekplatsväder! ;D