I vår familj är det nästan alltid Jocke som handlar, ganska ofta med Linus. De har liksom fått rutin på det där. Det har inte jag. Idag skulle jag ge mig på det…Coop here we come!

Grundregel 1: Linus måste sitta i kundvagnen. Så långt är jag med. Men det var lite meckigt/tungt att få i honom i kundvagnssitsen och då bestämde Linus att det det var bättre att sitta i själva kundvagnen. Naivt förmanar jag ”Då måste du sitta stilla hela tiden”. Hahaha! När jag berättar detta för Jocke, tittar han väldigt menande på mig och måste hålla sig för skratt. Rookie. Hur tänkte du där liksom?

Handlingen går ändå bra. Linus sorterar i vagnen. Jag träffar en kollega och Linus bjuder glatt ut vår frukt. På Coop får barnen äta en banan. Jag tar en lite mindre – ”Vi ska ju äta middag snart” tänker jag. Har nu fått lära mig grundregel nr 2 av Jocke: Välj en så stor banan som möjligt – då är han eventuellt sysselsatt ända till brödavdelningen.

När vi kommer till kassan har det blivit för mycket. Linus vill stå i kundvagnen och eftersom han är 1,10 m lång är det hyfsat livsfarligt – framför allt när det ska hoppas och så. Om jag hade sett detta utifrån, hade jag sagt till mig själv: ”Muta honom, säg att han får åka bilen om han sätter sig” (sån man stoppar pengar i). Men nu är jag bara så stressad och upprepar väldigt effektivtSnääälla sätt dig ner”. Det är kö och kassörskan vill att jag ska ta fram mitt coop-kort och jag kan inte få den nu helvilda Linus att sätta sig ner, kan inte släppa ens så jag får upp mitt kort. Kan inte betala.

Kassörskan lutar sig fram mot Linus och förklarar att ”Antingen får du sätta dig ner eller gå ner på golvet, för våra försäkringar gäller inte om man står i vagnen”. Jag tror hon tappade honom innan hon kom till det där med försäkringen ;D Då bara kommer det ur mig: ”Han har autism, jag kan inte släppa ner honom – han rymmer”. Jag ser i hennes blick direkt att hon förstår.

Då lämnar den här underbara tjejen sin kassa, hämtar en ballong och blåser upp till Linus som nöjd sätter sig. Det låter så lite, så enkelt, men  för mig betydde det otroligt mycket precis just då. Vardagshjälte!

När påsarna är packade får inte Linus plats i kundvagnen längre. Han tar fart mot den där bilen och har sedan svårt att lämna den. Jag mutar med en studsboll från en automat och vi tågar glatt ut från Coop, Linus med både ballong och studsboll i handen. I nästa sekund har ballongen blåst iväg åt ett håll,studsbollen hoppat iväg långt bort under bilarna åt motsatt håll och kundvagnen rullar löst när jag måste haffa Linus så han inte blir påkörd. Då dyker fler vardagshjältar upp!

En liten kille springer efter ballongen och ger till Linus som utbrister ”DU RÄDDADE MIN BALLONG!”. Jag pustar ut och vi går mot bilen och jag hoppas att Linus glömt bollen. Då kommer en man fram till oss – han har jagat efter Linus studsboll!!

Fina människor det finns. Så lite det behövs egentligen, för att göra en främling glad!

IMG_20160310_200500 (1)