Ibland kan jag inte låta bli att tänka tillbaka. I mer än två år med Linus, misstänkte vi verkligen ingenting. Med små barn finns det ju så stora variationer – allt är ”normalt” i princip. Han var först ovanligt lugn och fin, lätt tyckte vi. Han lärde sig aldrig krypa, men kom av en slump på att man kunde hoppa fram på rumpan och sen fortsatte han med det länge. Han hade inte någon längtan efter att gå, var så nöjd där han satt på en filt med sina leksaker. Han fullkomligt älskade sin babysitter. Lite för mycket inser jag i efterhand. Han lärde sig ta fart med benen och med konstanta bentag hålla den i gung. Han tycker om att gunga, tänkte vi. Väldigt mycket och ofta visst. Vi fick ta bort babysittern när han typ växt ur den och kraschrisken var överhängande. Nu kan jag se att det var en av hans första vanor som han fastnat i. Repetitivt, vant och tryggt. Samma, samma. Vi vet nu att nytt känns jobbigt, ibland faktiskt riktigt obehagligt. Att det kan krävas lång tid innan han känner sig redo att testa, stort som smått. Han är tillfreds som det är.

Barn med autism gillar rutiner. Vilken tur för honom att han har föräldrar som också gillar och tror på rutiner ;D När han var sex månader införde jag en nattningsrutin där jag alltid sjöng samma sång en gång, sedan sa exakt samma nattningsfras, la honom i spjälsängen och gick. Han somnade så lugnt helt själv. Det är ju nästan komiskt så här i efterhand, så mitt i prick! Att det passade honom så perfekt,  hade jag ju ingen aning om då. Jag bara tänkte att det kanske kändes lite tryggt…

Autism är ju inget han fått nu, det har han alltid haft. Jag tittar på bilder, tänker tillbaka och undrar, hur hade han det? Ingen visste hur annorlunda han tänkte och uppfattade sin omgivning. Ingen förstod honom helt. Om vi hade vetat, hade vi gjort något på ett annorlunda sätt? När jag tittar tillbaka ser jag det tydligt, men det var faktiskt omöjligt att lägga ihop de bitarna då. Jag känner inget dåligt samvete.

Denna lilla underbara kille. Vilka tankar rörde sig i hans huvud? Visst var det mycket vi inte förstod, men vi har alltid reflekterat mycket kring och följt barnens signaler. Och med tonvis av kärlek kommer man nog väldigt långt också!

IMG_20120930_113309