Vi har börjat se BBC-serien The A Word, som handlar om den 5-årige  pojken Joe som har autism och hans familj. Jag känner igen mig, känner igen Linus, blir berörd och skrattar om vartannat. Sen finns det så klart stora skillnader mellan Joe och Linus, även om de båda är 5-åriga pojkar som har autism. Inget barn med autism är ett annat likt.

Precis som Joe älskar Linus musik och har ett fåtal stora favoritlåtar (exempelvis Cotton Eye Joe – WHY?!), men han har även en mer generell passion för hårdrock. De flesta tycker nog att det är irriterande om en skiva hakar upp sig pga. repor eller om radiokanalen brusar – men inte Linus! Han fascineras av det. Älskar det. Han vill att det ska hända igen och igen och han pratar om det ofta och mycket. Om det är en detalj i ett filmklipp som han fascineras av, spolar han tillbaka och ser det om och om igen… Joe älskar som sagt också musik och vill lyssna hela tiden. I en underbar scen i andra avsnittet gör Joe precis som Linus, spolar tillbaka och lyssnar på samma sekunder om och om igen. Jag och Jocke skrattade gott. Vad är det med ”igenkänning” egentligen? Varför är det liksom skönt att känna igen sig i andra?

Joe har precis som Linus en del tvångsmässiga ritualer som måste följas. Familjen anpassar sig, de visste redan innan hans diagnos hur de måste göra för att Joe ska må bra. Det gjorde vi också, även innan misstankarna om autism kom. Vi förstod inte varför, men förstod hur viktigt det var för Linus. Man har egentligen inget val, kraften i dessa tvång är så stark.

Föräldrarnas kamp för att få uppmärksamhet och lyckas rikta Joes fokus på det som de vill (vad som helst utom musiken), det känner vi igen! När Linus var mindre var det i princip omöjligt att få honom att fokusera på något jag ville och det var otroligt frustrerande. Jag ville läsa böcker, pussla, sjunga tillsammans, rita, leka lekar osv – ja stimulera Linus utveckling. Sånt man liksom ska som förälder. Hans vilja var fast som betong. Linus gjorde endast det han ville och ovan nämnda saker stod extremt sällan på hans to-do-lista när han var yngre. Idag är det åtminstone enklare att locka honom till mina förslag och hans egen to-do-lista har breddats betydligt, men mest får man ”go with the flow” och passa på när han vill något.

Är Linus inne i sin surfplatta krävs det många ”Liiiinus” och klappar på honom för att man ska få fokus, så vi log med stor igenkänning när pappan fick kämpa på samma sätt med Joe. I en härlig scen står Joe med sin morfar på ett berg och morfarn pekar entusiastiskt på en restaurang som ligger längst nere vid floden, men Joe är enbart otroligt fascinerad av en kapsyl han hittat. Been there, done that.

Det finns några stora skillnader mellan pojkarna. Kommunikation och samspel är en. Joe är mestadels tyst, Linus gillar att prata, sjunga eller låta mest hela tiden. Joe tar inte själv så mycket initiativ till social kontakt medan Linus är väldigt social och saknar känsla för var gränserna går med människor han inte känner. Han utgår från att alla han möter har sett samma filmklipp på Youtube som han och vill genast diskutera dessa med dem. När vi åkte tåg senast, gosade han ner sig och la bekvämt upp sina fötter i knät på farbrorn mittemot och vägrade ta ner dem. Farbrorn tyckte det var helt okej som tur var, haha!

Joe är i grunden lugn medan Linus är ganska livad och lätt varvar upp. Joe kan få utbrott då saker går emot honom men de är i mina ögon små och lätthanterliga. Det är verkligen en skön serie och pojken Joe är grymt charmig och underbar! Precis som vår goa Linus 😀