IMG_20160522_211331
Vår vardag är intensiv. Ibland efter en helg känns det som att energin nästan är slut. Det är inte sömnbrist-trötthet utan en matthet. Hjärnan är trött. Trött av att hela tiden förbereda, ligga steget före, vara på sin vakt, förhindra olyckor, släcka potentiella bränder, lugna sammanbrott, medla, tänka aktiv träning hela tiden, dokumentera all träning varje dag, behålla lugnet, vara pedagog och alltid vara splittrad.

Jag har kommit på att just rädslan för olyckor, att alltid vara på sin vakt och redo att snabbt ingripa för att skydda honom – det tar energi. Jag har verkligen svårt att slappna av i det. Bara en sån sak som trappan hemma. Linus är över fyra år, men vi måste ha grind för risken är stor för fall. Hannah glömmer ofta att stänga grinden, det vet jag om. Därför har jag alltid ett öra efter steg i trappan, efter det där klicket som hörs när grinden låses. Många gånger har jag suttit på toaletten och ropat ”Stäng grinden efter dig!” – t.o.m. där är jag hör jag allt. Med jämna mellanrum får jag bekräftat hur viktigt det är. Två gånger de senaste två veckorna har jag fångat Linus i luften när han fallit handlöst bakåt i trappan. I går avvek han plötsligt från gården med sin racerbil och sätter full fart ner längs med gatan (bilfritt radhusområde, tack o lov!). Tre radhuslängor senare, precis vid bommarna ut mot parkeringen, kommer jag ikapp och får stopp på honom. Jag är så rädd att vara ofokuserad en kort stund och missa något.

När energiförrådet ständigt töms, vad gör man för att orka och må bra? Jag har några strategier som jag tror räddat mig från total utmattning i de tuffare perioderna:

Energibalans
När energin läcker i ena änden, måste jag fylla på med energi ibland, t.ex. komma iväg ensam eller med bara Hannah, träffa en kompis, konsert eller gå ut och äta. När jag gör det känner jag hur det tankar upp mig med ny energi. Det är en av de sakerna jag borde göra mer av.

Jag måste återhämta mig kontinuerligt, ladda om. Många kvällar tänker jag att jag borde läsa den där boken om autism som Hab ville, fixa träningsmaterial osv., men väljer soffan och en bra serie istället. Jag lyssnar på kroppen. Orkar jag inte, så orkar jag inte – då tar jag det andra en annan kväll. Men alla ”borden” stressar mig ofta…

Medveten närvaro och lågaffektivt bemötande
Sen gäller det att passa på att slappna av och njuta då tillfälle ges. Om jag är med Linus på en säker plats (t.ex. hans rum), försöker jag att verkligen vara här och nu, leka, skratta och njuta av honom. Ingen mobil, inga tankar på sen. Vi har väldigt roligt tillsammans!

Jag har tidigare berättat om att jag försöker att alltid behålla lugnet och att inte höja rösten (pga. risken för affektsmitta). Det förhållningssättet mår Linus helt klart bäst av, men även jag! Det sparar energi. Sedan klarar jag det inte alltid, det händer mycket här på en dag som retar irritationen… ;D

Arbetet
På jobbet var jag tidigare  nog rätt dålig på att ta pauser, men det har jag ändrat på. Och känner jag att jag behöver sitta och titta ut genom fönstret fem minuter, så gör jag det – mikropauser kan göra gott. Inget mer kvällsarbete hemma. Jag har gått ner till 80 % och sätter själv mina gränser så jag inte tar på mig fler arbetsuppgifter än jag vet att jag hinner. Kvalitet framför kvantitet. Jag planerar så jag inte har bara möten en hel dag. Och jag försöker ha tänket: Jag gör mitt allra bästa på jobbet och det är ”good enough”. Hade livet hemma sett annorlunda ut hade jag kunnat ha ännu fler bollar i luften på jobbet, men nu är det så här. Jag trivs bra med mitt jobb och nu kan jag känna att det ger mig energi att vara där.

Prata & skriva
Jag är den typen som behöver sätta ord på vad jag känner. Jag pratar mycket om mina tankar med Jocke, mina föräldrar, vänner och närmaste kollegor. Min blogg har alltid varit ett skönt sätt att sätta ord på tankarna som ibland bara snurrat runt. Sedan har det varit viktigt för mig att få stöd innan den berömda betongväggen närmar sig. Jag har pratat med en psykolog några gånger och just nu går jag i en psykologledd föräldragrupp på Hab som heter ACT (Acceptence and Commitment Therapy). Finns det stöd att få, ta chansen!

Sänka ambitionerna
Jag försöker fokusera på allt det jag klarar bra och inte de situationer då tålamodet tar slut (men det är svårt, det är lätt att fastna i det man inte klarat!). Jag kan inte läsa alla böcker jag borde eller göra allt jag vill för Linus på en gång. Varken tiden eller orken räcker. Jag gör mitt allra bästa, det måste räcka!