Vi gick på semester, det var kallt och hemma snurrar allt på som vanligt. Och plötsligt kändes den där idén om att bara vara hemma och göra småutflykter inte så lockande. Vi ville bara komma hemifrån och göra det som gör barnens som gladast: BADA!

Medan Jocke entusiastiskt letade sista-minuten-resor, kände jag mig mer nervös och tveksam. Jag gillar att planera saker i god tid, gillar inte att flyga och skulle vi verkligen våga resa utomlands mitt under upptrappningen av Ergenyl? Men livet ska ju levas och jag vill verkligen inte att varken flygrädsla eller Linus epilepsi ska begränsa vårt liv. Så vi bokade en Turkietresa och sex dagar senare satt vi på flyget. Tack pappa, för att du pushade mig när jag behövde en liten knuff!

Det blev en riktigt härlig vecka! Perfekt väder, all inclusive och massor med bad. Hotellet hade ett gigantiskt poolområde med många vattenrutschkanor. Hannah var nästan mer under än över vattnet; simmade, stod på händer och slog kullerbyttor. Och Linus fullkomligt älskar att bada! Ingen vattenrutschkana är för snabb eller hög. Jag tror han har skrattat mer den här veckan än det senaste halvåret. På kvällarna blev det tradition med lite dans på minidiscot under öppen himmel, en glass och strandspring i solnedgången. Fast stranden på kvällen slutade vi med efter att Hannah fått en allergisk reaktion på benet efter ett myggbett (läkarbesök, två salvor och en medicin = 1000 kr, tjoho!).

2011-Pegasos-Planet-147

Ibland måste jag bara skratta åt konstiga anfall som vi är med om, det blir så märkliga situationer. Linus fastnar ju i tanken och vill inte att något runt omkring honom flyttas eller ändras under anfallet. Om saker/personer flyttar sig blir han otroligt stressad och frustrerad, men om allt bara är stilla är han oftast lugn. Så man gör ju sitt bästa för att skapa den stillhet han vill ha, det är ju det lilla jag kan göra för honom. I Turkiet fick han ett anfall i poolen som nog tar sig upp på topp-fem-listan över komiska anfall. Jag står på ett knä i poolen. Linus ställer sig på mitt lår och balanserar rakt upp. Jag tittar upp på honom och där kommer det. Så under 4-5 minuter vill han stå där på mitt lår och balansera likt en staty upp ur vattnet och varje gång jag försöka vila nacken och titta rakt fram istället för upp på honom med solen i ögonen, lyfter han bestämt upp mitt huvud igen. Vad gör man inte! Där stod vi och väntade ut. Sen fullt ös och lek igen direkt 😀

Det som är svårt hemma är så klart svårt borta också. Vi har hörts var vi än varit, minst sagt. Ibland upplever jag andras blickar som jobbiga. Man vill  nästan förklara, ha förståelse. Ska träna vidare på att strunta i sånt, att inte bry mig. Jag va extremt nöjd med att jag hann fram i sista stund när Linus fick en impuls om att kasta en flickas skor i poolen 😉

Nu ska Linus få vila ut hemma. Stim och värme har nog påverkat honom och epilepsin en hel del. Han har haft flera anfall om dagen och just nu är ryckningarna kraftigare. Jag hoppas och tror, nej jag vet att det va värt det för honom ändå!

IMG_20150703_151436