Vi är inne i en lite lugnare period* (peppar peppar!!). Det finns som vanligt alltid många tänkbara anledningar till de speedade svårare perioderna – önskar jag visste. Vi höjde hans Frisium i samma veva som det startade i december. Den medicinen som läkaren sa kunde vara dämpande/lugnande. Förra veckan fick vi träffa hans  neurolog på barnhabiliteringen för första gången och hon berättade att just barn med autism ganska ofta reagerar precis tvärt om på den medicinen. Jag ska lyfta detta med hans vanliga läkare nästa gång. Jag är bra sugen på att ta bort den…

Det känns som vi är i en positiv spiral just nu. Vi blir allt bättre på lågaffektivt bemötande (fast perfekt är väl ingen 😉 ) och vi har nog ändrat våra strategier lite. Alla små barn speglar känslor de möter, känslor ”smittar”. Barn med autism speglar mer och känslan sitter i längre. Möts barnet av ilskna tillsägelser, skäll och arga föräldrar, kommer barnet troligtvis bli argare och skrika mer generellt. Så just nu försöker vi smitta Linus med lugn, beröm och skratt. Det känns som att det fungerar!

Det gäller även att anpassa kraven. Vi kan inte tänka som vi gjort med Hannah och jag kan säga att jag först inte alls fattade hur låga krav vi ska ställa. Barn med autism blir väldigt stressade om de känner att ett krav ställs på dem som de inte vet hur de ska klara av. Detta i kombination med nedsatt föreställningsförmåga, gör att nya saker kan upplevas som obehagliga och hotfulla. Om vi är envisa och tjatar på Linus om att han t.ex. ska lära sig att klä på sig själv, kan han känna stress och ångest. Men om vi leker in lärandet går det betydligt bättre.

Ett exempel på sänkta krav är måltiderna, något som många barn med autism tycker är svårt och stressande. Frukosten går bra, men övriga måltider vill Linus ofta  lämna bordet efter en stund. Han vill äta klart i soffan framför TV:n eller leka. Innan hade vi målsättningen att Linus skulle sitta och äta med oss vid bordet. Vi försökte övertala honom, sa att han måste äta klart osv. Inte hjälpte det, men ledsen eller arg blev han. Nu låter vi honom titta på surfplattan vid bordet när han börjar bli rastlös och då stannar han oftast. Om han ändå inte klarar att sitta kvar, ger vi  honom maten i soffan när vi andra ätit klart. I början tvekade vi på oss själva, gjorde vi fel? Kändes totalt opedagogiskt.  Men habiliteringen är helt på samma linje och nästan alla andra föräldrar till autistiska barn jag känner använder surfplattan på samma sätt. Han gör så gott han kan helt enkelt!

Jag smyger in lärande i leken mer aktivt nu . Jag tränar känsla för nyanser, kroppens delar och begrepp som ”liten” och ”lång” genom gympa och dans. Jag jublar för minsta framsteg han gör. Jag diskuterar passionerat biltvättar och hans älskade favoritklipp på Youtube in absurdum (samma frågor, samma fraser, samma svar som om det vore första gången). Vi tränar på att räkna genom att sätta på tatueringar (räkna högt till 30). Vi tränar på ansiktsuttryck och låtsas vara arga, ledsna, förvånade osv. Jag kommenterar färger jag ser i stället för att fråga honom om det hela tiden. Vi skrattar mer och har roligt tillsammans.

Det som är rutin, det sitter. Linus har blivit en väldigt artig liten påg. Nyser någon inom en tio meters radie hör man Linus glatt säga ”Prosit!”. Han tackar för allt han får och när någon tackar honom utbrister han ”Ingen orsak!”.  Att få bjuda på sina popcorn gör honom glad. När han hör en balad på radion, funderar han över varför personen låter ledsen. ”Han kanske inte får vara med och leka – eller saknar sin kompis”. Han är så underbar!

Språket utvecklas i rask takt, även om det är svårt för honom att hitta rätt uttal. Vi kommunicerar verkligen utan problem och jag är extremt tacksam för det. Men många ord blir bara inte rätt. Han envisas med att säga ”Tvättbil” istället för ”Biltvätt”. Vi skrattade gott när Jocke förra veckan frågade ”Men vad heter det egentligen Linus?” och han utbrister: CARWASH!! 😀

*skrev det där för några dagar sedan. Stämmer tyvärr inte alls idag. Inom en minut från det Linus vaknar vet jag att det är en ”sån” dag idag…svår, tålamodslös, starka känslor. Kanske för att han bara sov 30 minuter igår på förskolan? Mer epileptisk aktivitet? Kanske är det bara så här det är. Tydligen är dagsformen helt avgörande för vad barnet med autism klarar. Så idag blev det till slut gården i regn och blåst. Leka biltvätt med racerbilen – det är fint det – även när man har en dålig dag!

IMG_20160130_125022