I oktober skrev jag om mina tankar kring dikten ”Welcome to Holland” av Emily Perl Kingsley och det svåra i att ändra livsriktning och landa på en plats man inte var förberedd på. Idag fick jag se en fantastiskt fin tolkning av den dikten, gjord av en av alla fina mammor som jag har lärt känna efter att Linus fick sin autismdiagnos (se den här! ). Den fick mig att fundera kring resan vi gör och vart vi är på väg.

Jag har tänkt mycket på varför det är så svårt att landa och fullt ut acceptera att resan inte gick dit vi hade planerat. Jag har kommit fram till att det är svårt för att vi helt enkelt inte är framme än. Vi sitter fortfarande på tåget och just nu är vi i Holland, men frågan är om slutstationen finns i närheten eller någon helt annanstans? Jag har bearbetat och landat i att vi är i Holland, jag har roligt i Holland och kan njuta av det som finns här just nu, men skulle bra gärna vilja veta vart vi är på väg.

Just vid autism är det svårt att bedöma hur utvecklingen kommer att fortsätta. Utvecklingen påverkas av begåvningsnivån och av andra eventuella svårigheter (t.ex. Linus svårbehandlade epilepsi). Barnet kan stå stilla en längre tid i sin utveckling för att sedan plötsligt ta ett stort utvecklingssprång. Barnet kan backa och tappa förmågor. Vissa kan gå i vanlig skola med stöd eller anpassningar, medan andra behöver gå i autismklass eller särskola. Vissa kan i vuxen ålder fungera självständigt, medan andra behöver omfattande hjälp hela livet.

Det går just nu inte att förutspå Linus framtida utveckling. Till och med dagsläget är svårbedömt. Vi planerade för Italien, hamnade i Holland men är kanske på väg till Belgien, Frankrike eller Spanien? Som det kontrollfreak jag är, föredrar jag egentligen att kunna planera långsiktigt, veta mitt mål och vara förberedd. Jag vill åtminstone veta riktningen, men på den här snirkliga resan saknas både skyltning och slutmål. Vilken tur att vi har fått en väldigt charmig, rolig och underbar reseledare som vi älskar så otroligt. Spelar det då någon roll var tåget till slut stannar? Att försöka ha så roligt som möjligt på vägen är kanske det viktigaste?