Idag var det halloweenfest på förskolan. Linus har inte velat delta vid den typen av aktiviteter så mycket. Inte riktigt förstått dem. Tror det nya och oberäkneliga är väldigt stressande för honom. Flera av våra vanliga högtider har han varit sjuk och därför inte fått chansen. I fjol deltog han två sånger i luciatåget och det var STORT – sen gick han och lekte. Under sånguppvisningen på sommaravslutningen gungade vi. Han vill inte helt enkelt. Allt detta känns helt okej så länge jag ser att han inte vill. Klart det hade varit kul om han deltog, men alla måste ju inte gilla det. Men idag hände något för mig nytt.

Igår när jag hämtade Linus och vi pratade om festen var han jättepeppad! Han skulle få popcorn, berättade han lyckligt. Eftersom han inte tidigare gillat att klä ut sig, tänkte jag mig den enkla vägen och berättade att han kunde välja mellan skelettpyjamasen eller leoparddressen som utklädnad som vi hade hemma. ”Jag vill va Spiderman!” säger Linus bestämt. Alltså, ni förstår inte känslan. Klart killen ska få vara Spiderman! Han vill på på fest, äta popcorn, ha kul med kompisarna och va Spiderman! Blev ju bara helt varm inombords. Så igår kväll körde jag iväg på detta viktiga mission. I leksaksaffären fanns en Spidermandräkt kvar – i storlek 140 (!) 😀 Linus har 116…men det fixades med upprullning och några enkla stygn.

I morse fick han paketet. Han tänkte att det nog var en traktor eller bil, men blev inte besviken. Så överlycklig! Ville testa genast. Innan vi skulle gå mot förskolan, glittrade det i hans ögon och han sa ”Det ska bli så spännande!”. Detta är helt nytt och ett härligt framsteg. Jag var vid det här laget exalterad inombords. Så glad och förväntansfull. Det var så fint att se den här nya sidan, att han längtade och ville festa med kompisarna. I bilen gör jag misstaget. Jag säger ”Hoppas nu du får en riktigt rolig fest med popcorn, dans och kompisarna!”. Bang. Allt vänder. Tvärnit. Linus vill ta av dräkten, ville inte gå på fest, vill att jag ska följa med, vill ingenting. Jag inser försent vad jag gjort. Jag har visat honom min entusiasm både för mycket och för starkt. Det blev plötsligt en pressad stressande kravfylld situation för honom.

Vi sitter någon minut på parkeringsplatsen. Det känns som om vi ändå kan prata om det, fast han inte kan uttrycka vad han känner. Jag förstår honom. Han bekräftar att jag har rätt. Jag föreslår att vi ska gå in och berätta för hans resurs hur det känns. I kapprummet får han beröm för hans utklädsel men jag tystar ner det lite diskret. När vi öppnar dörren utbrister de så klart att han är jättefin – ja han va verkligen ursöt!! Linus sliter i dräkten, gör ifrån sig nått ljud och jag förklarar snabbt läget. Vi tar av dräkten. Resursen förklarar för Linus var den hänger och att det är okej att ångra sig. Jag lämnar med en tung känsla. Besvikelse.

Som jag skrev innan, vill han inte så spelar det ju ingen roll. Alla måste inte gilla sånt. Men när jag ser att han verkligen vill och att det är autismen som sätter upp för höga hinder för honom – då känns det i hjärtat. Varför kan inte så enkla saker få vara och upplevas enkla för honom? Så extremt känslig för krav, för det nya, det okända och ovana. Efter att ha bollat situationen med några andra föräldrar som har autistiska barn, blir det tydligt för mig hur vi ska agera framöver inför något specifikt roligt som ska hända. Jag måste tygla min egen entusiasm. Spela cool. Lite så där lagom peppad utåt, även om jag slår volter inombords. Inte prata för mycket om det. Bara förbereda honom på det nödvändiga. Jag har lärt mig något viktigt idag. Om Linus och om bemötande vid autism.

Hur gick det då på förskolan? Bra! När Linus fått landa i fred hade Spiderman-dräkten åkt på igen. Det har dansats och ätits popcorn. Han visade stolt upp ett spöke han tillverkat. Slutet gott! En nöjd Linus och ännu lite klokare föräldrar.