_20160529_160019Ibland känns det som jag har två heltidsjobb (förutom hemmet och Hannah): Mitt vanliga arbete och att bemöta, träna och hjälpa Linus på bästa sätt. Det tar otroligt mycket tid och 100 % närvaro. Att dessutom behålla lugnet alla de dagar det stormar mer, det tar på krafterna. Jag ska inte rada upp allt som det innebär att ha ett barn med autism och svårbehandlad epilepsi, men det jag vill komma till är att det börjar sätta sina spår. Inte på mitt humör, jag är glad och mår i grunden bra. Men på kraften, energin, stresstålighet, fokus och minnet.

I torsdags hamnade jag i en situation pga. just mitt splittrade fokus, som gjorde att det bara blev för mycket. Det rann över. Fritt fall. Jag var så ledsen och kände mig för en stund helt handfallen. Tack vare mina helt fantastiska föräldrar och en lugn Jocke, hade jag fast mark under fötterna igen redan dagen därpå, men det fick mig att tänka till. Stress är inte farligt, bara man får kontinuerlig vila och återhämtning. Jag har inte tillräcklig återhämtning för att i längden hålla. Jag måste ta kroppens signaler på allvar.
_20160529_155746
Så idag när Jocke åkte iväg med båda barnen, tränade jag på något viktigt – att vila! Jag trängde bort de starka impulserna att städa badrummen och vika tvätt.
Jag gick ut i trädgården, la mig i en solstol, satte på Winnerbäck på Spotify, tittade på träden och gjorde absolut ingenting!

Min hjärna gick först i spinn. Varför är Linus epilepsi sämre efter doshöjningen? Kanske jag borde passa på att boka den där frisörtiden jag skjutit på i månader? Eller fixa den där träningsuppgiften till Linus som jag planerat i en vecka nu – lite laminering? Kanske jag borde ta tvätten och toan iallafall? Skriva om helgen i Linus kontaktbok? Jag stod emot och efterhand slappnade jag av mer och mer. Njöt. Och jag insåg att detta måste jag göra mer av och träna på. Jag behöver det.

Slappna av. Vila. Tystnad. Underbara underbara tystnad…