Fixeringar, tvång och väldigt starka känslor styr just nu vårt hem med järnhand. Det är en av de där tuffare perioderna som jag vet kommer med jämna mellanrum. Det behövs så lite för att allt ska tippa åt fel håll och komma i en negativ spiral. Vi vet inte vad det är med Linus just nu, vi har bara många olika teorier. Borde nog ringa hans läkare i veckan. Idag ringde jag desperat till Jocke – kom hem NU. Ibland är det svårt att hantera det ensam.

Hans känslor är så starka, åt alla håll. Strålande genuin lycka över små detaljer som fascinerar honom. Passion och härliga skratt. Men kan också att på en sekund bli rasande, förtvivlad, arg eller ledsen med en intensitet som man inte vill se hos sitt barn. Och det är många många gånger dagligen.
Ångest och panik. Det är känslor som en 4,5-åring aldrig borde behöva känna. Arg och ledsen – det hör till. Det är en del i att växa upp. Men när jag kan se och känna ångesten, se paniken i hans ögon, då vänder det sig inombords på mig. Det utlöses av när något ”blir fel”, inte som han tänkt sig, inte blir i enlighet med de tvång han styrs av just nu.
Jag oroar mig för framtiden. Ångestproblematik är vanligt bland barn med autism. Olika undersökningar har visat att mellan 22 och 84 procent av dessa barn lider av begränsande ångest. Hur ska jag hjälpa honom på bästa sätt? Kan jag hjälpa honom att själv hantera känslorna när de anfaller? Annat än att överösa honom med kärlek och vara hans trygga hamn och famn där allt är okej. Som aldrig dömer.
Nadia Salwin har skrivit en väldigt fin text om hur det är att ha ADHD, något som Linus ska utredas för när han är äldre men jag tror att samma känslor kan förekomma vid autism. Det är så mycket i hennes ord som jag tänker mig stämmer på Linus inre. Hon börjar med orden ”Jag är precis som du men ändå alldeles olik”. Här kommer några utdrag som jag fastnat för, som jag tänker att Linus kanske hade velat förmedla om han kunde:

”Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under”.

”Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst”.

”Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig”.
”För när det är starka känslor i  omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra”.
”Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med”.
Tack Nadia för att du hjälpt så många genom att sätta ord på det här. Läs hela hennes text här.
Det är lätt att känna att man inte räcker till just nu. Inte i närheten. Igår när jag kröp ner för att sova möttes jag av bilden nedan i min telefon. Den värmde och satt precis där den skulle. Jag gör mitt allra bästa. Mer kan jag inte. Men jag önskar så att jag kunde.

20161128_135041