Jag tänker alltid mycket på nyårsafton. Det bara blir så. Summerar året som varit och funderar över vad som kommer hända nästa. I år började tankarna komma för flera dagar sedan.

2014 har varit annorlunda. Tufft på många sätt. Samtidigt ett av många fina år med vanligt småbarnsliv. Mycket skratt, tjat, mys, ”nej”, närhet, gråt, lycka, stress, fantastisk utveckling…och ja, tonvis med kärlek till dessa två små underbara människor som förgyller vardagen.

För ett år sedan stod jag i ett sovrumsfönster i Klagshamn på tolvslaget och blickade ut över fyrverkerierna. Undrade vad 2014 skulle bjuda på. 3,5 månader senare, som en blixt från en klar himmel, förändrades mycket när epilepsin knackade på. Det har tagit mycket energi, tid och fokus av 2014.

Efter 8,5 månader av medicininställning, observationer, funderingar, oro och tolkande, har jag fortfarande känslan av att inte hela pusslet är lagt.  Det är min magkänsla som talar.

Kanske funderar jag lite för mycket. Borde försöka vara mer här och nu i tanken. Men om inte jag verkligen ser Linus, ser vad som är svårt för honom, förstår varför och hittar lösningar, ser hans ibland diffusa symptom vid anfall osv, vem ska då göra det?? Hur ska han få bäst stöd och hjälp då? Barnens behov går först, så är det bara. Det finns ingen knapp man kan stänga av. Men jag ska försöka tänka lite ”lagom” mycket nästa år.

Biverkningar som t.ex. hyperaktivitet prövar lindrigt sagt tålamodet. När jag ibland känner mig otillräcklig, när tålamodet är slut eller tårarna rinner över, så försöker jag tänka på att jag faktiskt klarat det här året bra. Det är viktigt att berömma sig själv ibland. Jag vet att jag såg till att Linus fick diagnos och behandling snabbare än vårt sjukvårdssystem tyckte var lämpligt. Jag vet att jag fått två mediciner utsatta för att jag såg att Linus inte mådde bra av dem. Jag har observerat, sett mönster/samband och diskuterat med läkare många många gånger. Jag vet att jag genom ett hyfsat vältränat tålamod kunnat stötta Linus när hans tagit slut och att vi så fort vi kan alltid tankar honom med trygghet, närhet och kärlek. Bästa medicinen!

Med både hopp och oro tänker jag på 2015. Kan sjukdomen förvärras? Hur kommer det att gå med flytten till storbarnsavdelningen på förskolan? Kommer vi nå anfallsfrihet? Kommer han hitta lugnet igen? Kommer vi som familj få mer lugn? 2015 borde bara bli bättre. Det måste det bli.

Eloge till Hannah som är en fantastisk storasyster genom allt. Tack alla ni som alltid orkar lyssna och stöttar.

Mot ett bra 2015. Gott Nytt År och kram från mig!

 IMG_20141229_190922