Den 20 september 2015 skrev jag om en bra liknelse jag hade hittat, formulerad av beteendevetare Jessica Jensen. Hon menar att barn med autism är som tåg och att vi vuxna ska vara deras spårläggare. Tåg-barn behöver sitt spår och sin tidtabell för att fungera, de har svårt för att starta, stanna och plötsligt svänga av i sin vardag och i sina aktiviteter. Andra barn är mer som bilar, mer flexibla. Bilarna klarar att svänga plötsligt, till och med göra en U-sväng och börja om. Men puttar man ett tåg för plötsligt åt något håll, om man kommer med ett krav det inte räknat med i sin rutt … då spårar det lilla tåget ur.

Ett urspårat tåg behöver mycket hjälp. Vi vuxna ska inte berätta att tåget gjorde fel som välte, utan att hjälpa det tillbaka på ett spår igen, vilket spår som helst. Om ett tåg ofta spårar ut måste vi vuxna lägga ett bättre och tydligare spår. Det är alltid lättare att förbereda tågrutten, än att hantera en urspårning. En sak fastnade extra hårt i mitt minne då 2015, något som verkligen hjälper mig i utmanande situationer:
Min viktigaste uppgift när ett tåg spårat ur eller håller på att spåra ur är att hjälpa det tillbaka på ett spår igen, vilket spår som helst. Idag lyckades jag hålla huvudet kallt i en stressad situation, lägga ett nytt spår och undvika ett meltdown. Mer om det strax.

Socialt samspel med barn är svårt. Följsamma lite äldre barn som förstår att Linus har svårigheter går bra, men jämnåriga och yngre…svårt. Härom dagen var vi ute på gården och Linus fick vara med några andra barn och en pappa i olika lekar/tävlingar (springtävling, hoppa-groda-tävling osv). Linus glittrade och hade så kul! Han följde inte regler, kan inte hoppa groda så han sprang osv, men pappan förstod, slätade över och tystade ner de andra barnens påtalanden om fel och fusk. Det var fint att se, det värmer hjärtat. Sen går pappan med sitt barn och de något äldre barnen deklarerar att de nu vill leka själva. Men Linus är inte ”klar”, han är inte redo att byta spår. Han kan inte byta spår. Det hela slutar med att Linus jagar efter en något äldre flicka som cyklar, försöker slita tag i hennes cykel så hon ska stanna kvar och leker, gråter, skriker i fullständig panik…

Idag efter skolan, flera barn ute på gården. Linus och några andra cyklar. Linus tycker det är roligt att jagas och vill jaga en 4-åring som han känner. Det vill inte det barnet, han blir rädd och ledsen. Om Linus hade varit lugn och sig själv hade han snappat upp detta. Han vill ingen illa, säger alltid förlåt när han gjort fel osv. Han är otroligt omtänksam. Men nu, just nu susar han fram i brant nerförsbacke i ett spår utan förgreningar i hans hjärna. Han tar inte in vad jag säger, han reagerar inte på att barnet är argt och ledset. Hans hjärna är i totalspinn, övertrött och låst. Han vill jagas, gå nära, skrämmas, kan inte sluta… Barnet flyr men återkommer hela tiden, ett äldre syskon vill skydda. Fem barn cirkulerar runt Linus, på sparkcyklar och med spring. Det är alldeles för rörigt för honom.

Inombords blir jag väldigt stressad. Linus börjar blir arg och är uppvarvad. Här gäller det att hålla huvudet kallt, inte dras med i hans affekt utan tänka snabbt. Jag ser olika tänkbara scenrion framför mig; gör jag si kommer det bli så osv. Jag kan honom så bra, vet precis var han befinner sig mentalt. Prio ett är att se till att inget barn hamnar i kläm så klart. Jag håller mig nära och ställer mig i vägen. Jag rör/begränsar honom bara när jag verkligen måste stoppa, för jag vet att ett meltdown är otroligt nära. När jag måste ta tag i honom får jag slag och sparkar tillbaka. Kan jag bära in honom? Det gjorde jag när han var yngre och allt spårade ur – med massiva sammanbrott som följd. Inte det bästa och faktiskt, jag klarar inte det längre. Linus är 1.30 lång och stark. Nej, det alternativet stryker jag snabbt i mitt huvud.

Inser, jag måste lägga ett nytt spår. Jag måste få upp tåget som håller på att välta – jag måste få tåget att byta riktning. Men vad är tillräckligt starkt, vad kan jag avleda med? Försöker först med något gott. Jag säger inte ”Sluta så får du glass”, utan jag låtsas som om den situation vi befinner oss inte finns. Jag säger med lugn entusiasm ”Linus, ska vi gå in och mysa i soffan med en glass?!” – som om jag precis kläckte idén. Men Linus verkar inte höra – noll reaktion. Testar något annat: ”Linus kom! Vi går in och testar det där pysslet du fick i födelsedagspresent, där man fyller en magisk penna med vatten och målar”. Klick – tåget hoppar från okontrollerad rusning i nerförbacke till stabil lugn framfart i vacker idyll på under fem sekunder.

Vi går lugnt in, Linus är så glad och spänd, som om inget av det andra hade hänt. Han sitter lugnt och målar i tio minuter innan han intar soffan. Jag känner den där tomma känslan som man gör efter att nästan ha tappat kontrollen på ett skenande tåg mitt bland barn/föräldrar och räddat situationen i sista stund efter cirka kvartens kaos. Jag ogillar dessa ofrivilliga uppvisningar bland folk jag inte känner skarpt. ”Mamma, nu vill jag ha glass” hör jag från soffan från en mycket trött liten kille <3