Någon gång där i början av augusti, efter Linus två sjukhusinläggningar, en epilepsi som ballade ur, vattkoppor, infektion i vattkoppor och Jockes brutna armar, kände jag bara att ”Nej, DETTA kan bara inte vara årets semester”. Vi började drömma om höstresor. Och vi började diskutera att kanske inte resa tillsammans den här gången utan att faktiskt ge varandra möjlighet till att vila ut – var och en för sig. Efter en del ågren bestämde vi oss. Jocke och en kompis ska åka på en resa. Jag och Hannah ska åka på en resa!

För tyvärr är det så att utlandssemester med Linus ger många skratt i poolen men lite vila. Det är absolut punktbevakning som gäller – jämt. Flygresan är en utmaning som heter duga, sova borta gillar han inte alls och hans redan selektiva diet bantas ner till nära noll. Restaurangbesöken är inte direkt avslappnade… 😉 Nej, resa är av förståeliga skäl inte hans grej. Samtidigt, väl i poolen är han lyckligast på jorden och han älskar att vara med på Bamses show/disco på kvällarna. Vi får fina minnen tillsammans. Det är viktigt för oss – men inte i år.

Det var inte ett lätt beslut. Två saker har jag verkligen fått jobba på – att släppa mitt kontrollbehov och mitt dåliga samvete för att inte Linus får följa med. ”Tänk om, tänk om, tänk om…”  har snurrat i mitt huvud. Olika scenarion. Varje gång jag uttryckt min ångest svarar Jocke lugnt ”Men jag fixar det här ju, inga problem”. Linus är 5,5 år och har faktiskt rest mycket för att vara så liten. Många familjer gör nog så här ibland. Jag tror att mitt dåliga samvete egentligen kommer ur orsaken till att han inte får följa med den här gången. Det känns tungt att tänka tanken att jag faktiskt inte orkar resa med mitt eget barn just nu.

Medans jag bedrev sjukstuga hemma i somras hade Hannah ändå en fin sommar, det var bara inte tillsammans med oss. Hon var på kollo, i Halmstad och gjorde roliga saker med kompisar. Hon är fantastisk på att förstå och inte klaga. Hon känner sån omtanke om Linus och accepterar mycket som många barn skulle bli arga för. Hon tröstar, anpassar sig så otroligt mycket, kramar och busar. Hon får ofta hjälp eller blir lyssnad på i andra hand – även om hon egentligen var ”först” – eftersom Linus inte kan vänta. Just därför känns det så fint att nu få ge Hannah en egen vecka. Nu ska hon stå i centrum. Nu är det hon som ska få sova med mig. Vi ska göra saker tillsammans och prata utan att avbrott. Full fokus.

Nu ska jag släppa kontrollen, tala allvar med mitt dåliga samvete och bara njuta. Så otroligt skönt med en paus från allt – riktig vila. Nu sticker vi, bara jag och Hannah. Gran Canaria – here we come!!