Känner mig matt. Just nu är Linus känslor så starka. Känsloreglering är satt ur spel. Det svämmar över direkt. Är det en reaktion på övergången till vardag? ”Normal” utvecklingsfas? Jag sätter citationstecken runt normal, för min erfarenhet av utvecklingssprång vid autism är att de är betydligt stormigare än ”normalt”. Har det med hans mediciner att göra? Förkylningen? Är det hjärntrötthet pga. epilepsin?

Om han ropar på mig för att han vill ha vatten, hinner jag inte ens öppna munnen för att svara innan han mycket ilsket skriker ”Maaaammaaaaa!” konstant tills jag är på plats. Tappar han en smörgåsbit eller får lite fil på ett finger, bryter han ihop, skriker/gråter förtvivlat, innan han hunnit be om hjälp. Snor och tårar i ögonen känns obehagligt och han får panik. Småsaker, som så klart händer hela tiden. De starka känslorna kombineras även med en intensiv passion för sladdar och kontakter. Han drar ut, sätter in och kopplar konstant. Våra stopp för den här ”leken” mottas inte med glädje direkt. Ibland är det som att känslorna blockerar orden. Han kan inte prata när han blir så ledsen eller arg.

Detta är så klart väldigt jobbigt för honom. Ständiga sammanbrott tömmer honom på energi. Dränerar. Oss också… Jag har tidigare citerat Nadia Salwins text om hur det är att ha adhd och som jag ser det är det samma vid autism. Här är några citat som får vara Linus röst över hur det är just nu. Det han inte själv kan beskriva och sätta ord på:

”När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under”.

”För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra”.

”Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med”.

Jag vet att du inte hinner med älskade Linus. Det gör inte vi heller. Släpper ständigt det vi har i händerna för att springa med vatten, papper osv. Släcka bränder. Jag känner pulsen. Stressen inombords. Och fast jag vet att han inte kan hjälpa det, blir jag så himla frustrerad ibland. Fast jag inte vill… ”Men SÄG det då. Skrik inte bara”. Jag gör verkligen mitt bästa Linus. Och jag vet att du gör det också.

Hemma är värst, så vi försöker göra saker med Linus som han mår bra av. Åka runt i bilen, några varv inne i IKEA:s parkeringshus (han ÄLSKAR det för radion börjar busa i mitten) och ut till naturen. Ute är han nöjd. Naturen är bäst. Balsam för hans inre. Finaste Linus, hoppas du snart känner mer inre lugn igen.