Idag skulle Linus och hans förskola åka på utflykt till Malmö museum. Det ligger i Malmöhus slott och man går dit på en bro över en vallgrav med vatten. Vi var där i somras och jag konstaterade då att det inte var mycket till skydd på sidorna av bron och höll hårt i Linus som bara ville springa ensam. Nu skulle alltså förskolan dit och jag skulle förlita mig på att de har samma stenkoll på Linus och hans impulser som jag har. Missförstå mig inte, Linus resurs är fantastisk och har full koll. Men ändå, när de lämnar förskolans trygga värld blir jag orolig. Rädd att de ska missa det där ögonblicket då en impuls slår till. Mitt kontrollbehov kickar in. Fast jag vet att jag inte behöver det, påtalade jag riskerna för hans resurs. Bara för att det kändes bättre för mig att ha uttalat min oro.

Kl 05 idag väcks jag av Linus. Han somnar snabbt om men det gör inte jag. ”Det blir alltid värre framåt natten” sjöng Björn Skifs och så är det verkligen! Min hjärna fastnar då lättare i destruktiva tankar som känns omöjliga att bryta. Scener spelas upp. Linus som faller i vattnet, någon som hoppar efter, ambulans, sjukhuset…som en hemsk film som fastnat i repeat. Jag får ångest och det är omöjligt att somna om. Nu, på dagen, känns det så överdrivet och onödigt. Då, på natten, högst troligt och ångestskapande.

Alla är vi oroliga att det ska hända barnen något, men när barnet dessutom inte förstår faror och är väldigt impulsiv i kombination med nedsatt balans och perception, ja då känns olyckan så ständigt hotande. Det gör att det är svårt att slappna av i många miljöer. Jag är ständigt beredd och det är inte jag som överdriver. Vi måste se till att han är säker. Vi måste se alla riskerna som han inte ser, samtidigt som vi måste låta honom testa saker, utvecklas och bli självständig. En svår balansgång ibland. Jag såg ett klipp på Youtube som visar exempel på de där katastroftankarna man lever med som förälder till ett barn med en funktionsnedsättning – LÄNK. Så det är nog inte bara jag… 😀

Det första året efter att Linus fått epilepsi var jag livrädd för stora krampanfall och olika scenarion spelades upp i mitt huvud så fort jag såg en ambulans. Det har jag nästan helt jobbat bort, verkligen ansträngt mig att aktivt bryta tankarna när de kommer. Nu är det oro inför skolan, kompisar och utanförskap som knackar på.

Ju större Linus blir, desto fler riskfyllda situationer ska han lära sig. Jag jobbar på att konstatera att oron finns där men inte gå in i den. Att inte gripas och fastna. För det mesta vi oroar oss för händer aldrig och då är ju allt det där tänkandet så onödigt!

Hur gick det då idag på Malmöhus slott? BRA så klart!! Han hade varit mest fascinerad av en dykare som rengjorde akvariet och var nöjd med sin utflykt.