I torsdags var det alltså dags för Linus skolstart i en av Malmös särskolor. Hans livs största förändring. Han förstod delvis, men inte fullt ut klart. Hur skulle vi skola in honom så att han fick den bästa tänkbara skolstarten? Instinktivt tänkte jag att jag självklart skulle vara med i skolan minst två dagar. Jag ville skydda honom från att inte bli förstådd och jag ville att han skulle känna sig 100 % trygg. Tänk om han blev ledsen och jag inte var där! Ja ni förstår, som en överbeskyddande lejonhona.

Veckan innan började tankarna kring skolstarten snurra. Oro, nervositet, ibland ångest. Jag började känna på tanken – var det verkligen bäst för Linus att jag var med honom i skolan eller skulle skolpersonalen faktiskt fixa det bättre själva? Jag började långsamt inse att detta var en viktig nystart där lärarna och Linus tillsammans måste sätta de nya rutinerna och gränserna. Viktiga nära relationer skulle byggas. Jag var ett hinder som skulle fördröja inskolningen. Så länge jag var där kunde inte det arbetet påbörjas. Vi bestämde oss för att Linus skulle börja skolan ensam som de flesta barn gör.

Vi har haft överlämningssamtal i juni och möte kring epilepsin i onsdags. På måndagen, tisdagen och onsdagen besökte vi tillsammans skolan. Linus fick träffa några från personalen och bekanta sig med lokalerna. På tisdagen provade han att sitta vid sin bänk och på onsdagen var bänken nästan lite festlig. Väl där var han glad och nyfiken.

Några dagar innan berättade jag att han skulle åka taxi ensam till och från skolan (skolskjuts). Jag satte upp en skolbild på torsdagen på hans veckoschema. Jag brukar inte förvarna så långt innan i vanliga fall men i det här fallet kände jag att han måste få en chans att förstå vad som skulle hända. Han var orolig dagarna innan. Frågade varje morgon – vi ska väl inte dit idag? När man känner en inre stress och inte kan uttrycka den i ord – då kommer den till uttryck på andra sätt.

Jag hade svårt att sova nätterna innan. Ibland bet ångesten tag i mig, ville bara gråta, jag var så nervös! Gjorde vi rätt? Kunde man verkligen skicka en 6-åring med autism och lindrig IF ensam i skolskjutstaxi till en skola som han bara besökt några gånger? Samtidigt, mitt intryck av personalen var att de verkade otroliga kompetenta, trygga, hade många års erfarenhet och hade hjärtat på rätt ställe. Linus tyckte om dem. Jag kände ett stort förtroende för dem och om de tyckte vår plan var bra – då var den nog bra.

Så kom torsdagen. Jag hade sovit alldeles för lite. Skolskjutsen skulle hämta halv åtta, nu fick inget gå fel. Först ville han inte äta och sen fick han 10 minuters anfall, så först strax före 07 kom han till ro vid frukostbordet. Men vi hann och när det var dags att gå verkade han plötsligt så fokuserad och lugn. Han satte stolt på skolväskan och gick med bestämda steg på parkeringen. I bilen såg han lite tagen ut över att sätta sig ensam, men inte alls ledsen. Tio minuter senare får jag en SMS: ”Linus kom nu pigg och glad. Allt gått bra i  taxin”. De förstod precis vad jag kände och behövde! <3

Vid lunch får jag ett SMS med en bild på Linus som lugnt sitter och äter sin andra (!) portion pyttipanna med grönsaker! Killen som levt på samma maträtt hela semestern. Jag jobbade och njöt av tystheten, att träffa mina goa arbetskamrater och att kunna dricka kaffe i lugn och ro. Halv fyra kom Linus hem med taxin. Märkbart trött av alla intryck, men det hade gått bra! Han hade t.o.m. suttit vid sin bänk och tittat lite på film. De hade visat Blixten McQueen för hans skull. Han hade varit ledsen precis på slutet pga övertrötthet, så vi bestämde oss för att korta ner fredagen något. Kl 18.30 sov han som en stock.

Idag var han lugn och glad på morgonen. Drog nog på smilbandet lite när han sa hejdå i taxin. Dagen gick bra. Han hade suttit vid sin bänk på samlingen (!), ätit fisk (!) och lekt lite med en kille i klassen. När taxin rullade in på parkeringen såg jag en supersprallig glad kille som vinkade på mig. Jag frågade hur han hade haft det och han svarade ”Bra. Men jag fick fick bara två pannkakor så jag vill ha pannkakor”. Sagt och gjort, ikväll gjorde jag pannkakor och till skillnad från de senaste gångerna åt han faktiskt dem sen.

Jag är så lättad! Vilken fantastisk skolstart han fick. Han går nu i en klass med nio elever och sju vuxna som har rätt kompetens, lång erfarenhet av hans olika diagnoser och fingertoppskänsla. Fritidsrummet är ungefär lika stort som förskolerummet var. Där var det som mest 22 barn, på Linus fritidsavdelning går det fem barn. Jag är inte naiv. Det kommer komma bra dagar och tuffa dagar, bra perioder och utmanande perioder. Linus har lugnare dagar och kaosdagar. Men just nu är jag bara sååå glad för att Linus fick precis den skolstart jag önskade honom och kämpat för. Han fick känna sig stor och han fick lyckas. Fantastiska Linus, är så stolt över honom! Fortsättningen blir otroligt spännande. Vem vet vilken utveckling rätt miljö och förutsättningar kan ge…?

Lite mer vardag på Instagram: dans_med_svara_steg