Härom dagen såg jag Youtube-klippet ”Pappan & Alla kontakterna” som Riksförbundet Attention gjort. Pappan beskriver den oändliga kedjan av möten som ska hållas kring barnet och konstaterar att det hade blivit stora problem om han haft ett 8-17 jobb där man behövdes på plats just de tiderna. Det där tänker jag ofta på. Jag ser en ekvation som inte alls går ihop för många npf-föräldrar.

Det blir mycket möten med olika läkare, olika yrkeskategorier inom Hab/BUP och förskola/skola. Till det kommer t.ex. telefonkontakter med Försäkringskassan och biståndshandläggare. Pappan i filmen benämner det så bra – som en kontinuerlig kedja av händelser/möten. En kedja som bara fortsätter. Möten där någon annan alltid bestämmer tiden.

Jag känner mig som en sambandscentral med för många bollar i luften. Det är många kontakter att ta och möten med olika instanser inom sjukhuset, Hab, apotek, Malmö stad, Försäkringskassan, förskolan, Ortopedtekniska m.m. Det är inom så många olika områden som det behövs insatser, mycket samordning, funderingar, frågor och oro. Mycket att komma ihåg. Som ska göras i rätt tid. Mitt huvud är proppfullt – så känns det ofta.

Som förälder till ett barn med autism (eller liknande) är man väldigt beroende av olika samhällsfunktioner för att saker ska fungera. Ett beroende som blir väldigt påtagligt ibland. Som när Linus skulle komma tillbaka till förskolan efter semestern och de som kände honom väl och kunde hantera hans epilepsi, var sjuka. Vi fick vända i dörren och vara hemma en vecka till (jag fick ta semester).

Jag har en otrolig tur, för jag har en fantastisk arbetsplats med kollegor som förstår och backar upp till 100 %. Jag har haft och har chefer som ger mig möjlighet till flexibilitet i jobbet så att min inre stress kan minskas lite. Det krävs verkligen stor flexibilitet! Det kan vara svårt att passa tiden på morgonen beroende av vilken dagsform Linus har, antal anfall och humör på morgonen osv. Det är telefonsamtal mitt i möten. Mycket VAB. Jag vet inte hur många gånger jag fått släppa allt och hämta Linus mitt på dagen. Sen tillkommer ju alla möten kring Linus som så klart ligger dagtid. Jag känner ofta att det faktiskt är för mycket som snurrar i huvudet. Man blir skör och betydligt mer känslig mot friktion och stress i vardagen.

Kallelserna dimper ner i brevlådan i en strid ström. De krockar klart ofta med saker på jobbet. I början försökte jag byta tiderna. Det tillförde bara ännu mer stress och jag insåg att det var ohållbart. Så ganska snabbt bestämde jag mig för en sak: De tider Linus får flyttar jag inte. Han går alltid först och jag kan inte slå knut på mig själv.

Det är viktigt för mig att kunna arbeta. Jag mår bra av att få annan input och stimulans, träffa finfina arbetskamrater och bara vara Monica – inte mamma och inte npf-förälder. Men det är en svår ekvation som kräver flexibilitet från arbetsgivaren och arbetskamrater. Alla har inte den tur jag har och det slutar då lätt i sjukskrivning. Det finns inte marginal för att arbetet också tillför stress. Önskar att alla arbetsgivare förstod detta.

Jag är nu igång och arbetar igen. Det är både roligt och skönt! Vi har inte fått tider för höstens undersökningarna än. Jag tänker ta tag i skolplaneringen i september. Däremot planerar jag för en veckas vila och återhämtning senare i höst (mer om det senare). Den siktar jag mot nu!