Här rullar allt på. Utveckling och framsteg med kommunikation/samspel/kognition blandas med det som känns svårt där allt bara står och trampar. Vi har fått många nya övningar från Hab och när Linus väl vill medverka är det fantastiskt roligt att jobba med dem tillsammans! De dagar när det är stört omöjligt att få fokus på träning ens några minuter känns det stressande och lite frustrerande. Jag vill så mycket. Måste verkligen tänka på att ”go slow” i Linus takt. Att glädjas åt de stunder vi faktiskt får till – det som jag trodde var otänkbart för ett halvår sedan.

20161010_215649Jag ska börja testa bilder som stöd för Linus när han ska uttrycka vad han känner inför olika saker. Kommunikation är inte så enkelt som att kunna uttrycka ord och sätta ihop meningar. Linus pratar ju nu helt flytande (även om många uttal är svåra), men har ändå svårt att sätta ord på okonkreta saker som känslor. ”Hur känns det när du får ett anfall?” har jag frågat många gånger. Det kommer aldrig något svar, inte ens ett försök till svar. Igår testade jag istället att visa en bild på några solansikten som jag råkade se i en tidning och frågade samma sak. Jag hoppades lite naivt att han inte skulle välja det sista ledsna ansiktet, men han pekade på det direkt. Ikväll har jag satt ihop bildserien ovan (glada ansikten finns också med :D). Vi får se om det underlättar för honom. Jag är ju så nyfiken på att få ta del av hans känslor och upplevelser kring olika situationer.

Jag tycker att det går bra att bemöta Linus lågaffektivt. Oftast. Tills det plötsligt inte går mer. Det är som att allt samlats och när det blir för mycket och dörren slås upp, tappar jag kontrollen över mig själv för en kort stund. Sen får jag så otroligt dåligt samvete. Som tur är går det numera att förklara för Linus när han lugnat sig, varför man blev arg och säga förlåt. Han förstår. Då säger han också förlåt och så kramas vi. Men känslan av ånger kan sitta kvar ett bra tag, även om jag vet att ingen kan klara detta utan att falla ibland.

Hannah och Linus är så fina tillsammans. Jag tycker att hon är fantastisk. Jag tänker ofta att han inte hade varit den han är idag utan hennes envishet, engagemang, ständiga lek och kärlek. Hon vill verkligen leka tillsammans med honom och hon ger inte upp, även om det många gånger varit svårt. Hon läser av och följer honom. Lockar. Är påhittig. Anpassar sig. Vill lära honom saker. Kämpar med rollekar och övningar. Ibland går det, ibland inte. Men hon står fast vid hans sida. Ibland när hans mer utmanande sidor riktas mot henne kan det rinna över fullständigt, så klart. Han säger alltid förlåt och hon förlåter direkt. Hon är stolt över honom. Stolt på skolan inför vännerna. Längtar tills han ska börja där. Hon älskar honom precis som han är och jag är övertygad om att hon har en stor inverkan på hans fina utveckling!

img_20161003_173330