En vän var på lekplats med sin pojke som har autism. Han gjorde saker som påverkade andra på ett sätt att mamman var tvungen att bryta och flytta honom från parken. Det är ingen lätt uppgift med ett lite större barn som fullständigt kraschar både inombords och utåt. En bit bort fastnar de. Pojken ligger på marken, skriker och gråter i 30 minuter. Ingen avledning eller muta fungerar. Han har fått ett riktigt meltdown. Efter en halvtimme kommer en man fram. Han erbjuder pojken vatten och en leksak om han följer med in på ett café som ligger precis intill. Som i ett trollslag bryts allt. Pojken lugnar sig och går med. Modigt av mannen att faktiskt försöka. Han såg och förstod nog vad det här handlade om. Vilken räddare!

Jag har funderat på det där – vad vill jag att folk runt omkring ska göra om Linus får ett meltdown ”offentligt” eller beter sig på ett inte acceptabelt sätt? Jag är inte helt säker. Jag förstår att man tittar, men blickarna bränner. Fast jag inte ser dem. Jag sluter in oss som i en bubbla. Lyfter aldrig blicken. Minns till exempel i somras när Jocke låg hemma med sina brutna armar och jag var tvungen att ta med Linus till Apoteket. Jag hade honom fastspänd i vagnen – vad kan gå fel då liksom? Bara två nummer före i kön, men det var två för mycket. Linus sitter och skriker (glatt) JÄTTEhögt och konstant. En expedit försöker locka honom till ”tysta leken”, men det förstår han inte (men jag förstår att han stör och blir stressad). En annan expedit kommer fram och ger honom en liten tub solkräm – det fungerade en kort stund. Så blir det min tur. Jag kör fram vagnen och låser den. När jag börjar prata med apotekaren börjar Linus slå ner förpackningarna med myggmedel eller vätskeersättning eller vad det nu var som stod uppställt så fint bredvid disken. Medan jag försöker ställa upp dem, river han ner fler. När jag tar hans händer, börjar han försöka sparka ner dem istället. Jag håller honom samtidigt som jag med foten försöker få upp bromsen och backa. Jag är lugn men bestämd, brusar inte upp för jag vet att det bara får motsatt effekt. Funderar för en sekund på vad folk tänker – tycker de jag borde ryta till kanske?

Och jag undrar vad alla runt omkring oss tänker om Linus. Jag önskar att de visste att här sitter världens snällaste kille, så go och glad för minsta sak, som alltid säger förlåt med genuin ånger efteråt allt han råkar göra, men som bara inte har förmågan att vänta. Som har så starka impulser att de slår ut alla tankar. Vars hjärna just nu är överbelastad av en ny miljö, mycket sinnesintryck och av epilepsianfallet han hade för en stund sedan. Jag önskar så innerligt att de förstod – att de visste vilken charmig härlig liten kille som sitter där i vagnen och fäktar. Som inte mår bra just nu.

För mig känns det viktigt att berätta och sprida kunskap och framför allt förståelse för autism – just för att det finns många barn som behöver mötas av mer stöd och förståelse i offentliga miljöer. Autism syns inte, men det märks. Ha det i bakhuvudet. Döm inte barn i tuffa situationer som ouppfostrade eller föräldrarna som slappa utan förmåga att sätta gränser. Tänk på att barn som kan uppföra sig, gör det.

Stå och titta eller komma med uppfostringstips är aldrig välkommet. Men vad kan man då göra för att hjälpa? Det finns nog inget rätt svar på den frågan. Det som avleder ett barn, fungerar inte alls på ett annat. Ibland lyckas faktiskt en avledande manöver som en tub kräm eller en  ballong i kassan på Coop. Många gånger behövs det ingen hjälp, men ibland kanske ett handtag kan vara guld värt. Det kan kan vara att bära väskan eller kassen till bilen så föräldern kan bära sitt barn.  Oavsett, vi kanske alla behöver bli bättre på att våga fråga en enkel fråga – ”Kan jag hjälpa dig på något sätt?”

Se gärna den här korta scenen från en mataffär (länk).