En sak som jag tror är gemensamt för många barn med autism är passionen för upprepningar. Kanske tycker ni med neurotypiska barn att de kan tjata om samma saker. Men tro mig, ni är i division 6  i tålamodsligan och vi npf-föräldrar är i Champions  League. Det är en bisarr del av autismen.  Mycket kan jag liksom logiskt förstå, men detta är bara märkligt!

Linus har ca 3-5 saker han ständigt frågar.  Över lång tid kan sen frågorna bytas ut, men gemensamt är att det handlar om uppblåsbara saker eller elektronik. Just nu är det:

  • Är det runda platta batterier i den här? (visar olika leksaker)
  • Har ballongen läckt?
  • Kan man pumpa upp ballongen igen? alternativt Varför kan man inte fylla den igen?
  • Efter vi har sovit, är vi hemma?

När vi vaknar på morgonen säger han sällan god morgon, utan börjar med en av sina standardfrågor. Samma fråga kan staplas på varandra – så fort jag svarat kan den komma igen och igen. De finns där kontinuerligt under dagen. Varje dag. Många många gånger. Svar krävs inom typ två sekunder.

Jag försöker svara lugnt och trevligt varje gång. Försöker skaka fram lite entusiasm när jag förklarar hur en ballong fungerar för 25e gången samma dag. Det kräver onekligen ett stort tålamod, det kan kännas som man håller på att bli galen inombords, men är ändå helt okej om man jämför med att hantera de starka känslorna. Men ibland blir det riktigt jobbigt, när jag och Jocke måste prata kort om något viktigt och Linus stressad står bredvid och ska överrösta oss med sina frågor. Vi förklarar att vi måste få prata men han får bara panik eller blir frustrerad för att han inte får svar. Samma svar som han fått 1000 gånger…🤔 Då kan det rinna över för mig.

Funderat på dessa ständiga upprepande frågor; vad är anledningen? Tvång? Eller är det helt enkelt så att det är exakt lika roligt att fråga om ballongen läcker som att se den bästa scenen ur filmen Cars om och om igen? Att själva upprepandet lugnar och ger en tillfredsställelse? Tänk om han kunde förklara!

Igår kom detta upp i min lilla slutna ”autism-mammagrupp” på Facebook (vi är ett gäng som följt och stöttat varandra i ca 3-4 år nu). Oj vad vi delar samma knasiga vardag,  springer i samma bisarra ekorrhjul av upprepningar! Det är på något sätt skönt att få dela och läsa om varandras vardag, att få känna igen sig – för jag känner sällan igen mig längre annars. Vi förstår varandra precis och peppar varandra. Guld värt ❤

Sen har vi de mer charmiga rutinbundna upprepningarna. Om jag nyser säger han ”Prosit” och då måste jag säga ”Tack”. Gör jag inte det påtalar han ”Jag sa Prosit”, så jag kan tacka. Likadant om jag hostar. ”Host host” säger Linus och jag ska tacka. Han hör våra nysningar även om han är i ett annat rum och ropar. Ibland händer det att jag hostar till när vi håller på att somna. ”Host host” mumlar en sömndrucken Linus i mörkret. TACK svarar jag och somnar med ett leende – go underbara unge ❤