IMG_20160208_200057

I höstas såg jag en tavla som verkligen fångade mig, för den symboliserade så bra hur jag känner mig. Det är konstnären Monica Lindhé som gjort den. Tavlan föreställer den stabila Öresundsbron i ett lugnt fint vatten. På bron går en gigantisk elefant. Så felplacerad och alldeles för stor och tung. Helt plötsligt känns inte Öresundsbron lika stabil. Man undrar om den kommer hålla, spricka eller rasa. Det är jag som är Öresundsbron. Det lugna vackra vattnet får symbolisera hur bra jag har det på alla sätt. Och elefanten, den är absolut inte vår fantastiska härliga och roliga Linus, men den är allt det andra.

Elefanten står för autism, hyperaktivitet, impulsivitet och farliga beteenden,  oro för att inte hinna en dag – för olyckor, hög ljudvolym, allt som går sönder, känslostormar, att vara på helspänn ”redo” hela tiden och för storasyster som hamnar i kläm.

Elefanten står för svårbehandlad epilepsi (snart TVÅ år!), funderingar kring medicinbiverkningar, att inte uppleva kontroll, frustration över hudutslag utan namn eller orsak som sprider sig, ep-anfall kl 05, sömnbrist, besvikelsen att anfallen alltid kommer tillbaka och funderingar kring varför…

Elefanten står för att ansöka om vårdbidrag, att formulera överklagan till Försäkringskassan angående vårdbidrag, allt som jag borde/vill fixa angående introduktionen av bildstöd, böckerna jag bör läsa, registreringsschemat för olika beteenden som vi ska föra under hela februari och för att aldrig komma i tid till jobbet.

Elefanten står för att hela tiden göra allt ovan (med lågaffektivt bemötande) och samtidigt vara drivande och produktiv på jobbet. Bron är stabil men kommer det spela någon roll om elefanten är för tung? Det snurrar runt, vi fixar det. Men det sätter nu onekligen sina spår. Jag är så energilös men samtidigt glad. Jag känner mig uppgiven men samtidigt extremt motiverad. Jag känner en stress att passa tider samtidigt som en del av mig gett upp och faktiskt tillåter mig att tänka ”Whatever…”. Jag känner mig som en liten guldfisk som kippar vid ytan, men samtidigt som en lejonhona som krigar, aldrig tänker ge upp och som kommer göra ALLT för sina barn.

IMG_20160208_195841

Jag tittar på mig själv och allt utifrån och inser att vi snart måste hitta vår väg för balans i livet. Annars kommer kanske bron att spricka – hur jäkla stark och bra den än är. Läste en insändare på SVT Opinion ikväll och insåg att vi är långt ifrån ensamma. Antar att det är en bra början, att se att bollen ligger på vår planhalva. Bara vi kan jobba för att hitta sätt att förstärka bron. Fick ett armband av en ny vän i en liknande situation med ett så fint (och sant!) budskap:

”Where there’s a will, there’s a way”

IMG_20160202_200012