Autism brukar symboliseras med pusselbitar. Jag har ingen aning om varför, men har den senaste tiden tänkt på hur passande symbol det faktiskt är. För oss var diagnosen i sig en viktig pusselbit. Och vi autismföräldrar, vi pusslar sen ständigt. Förutom pusslandet med tiden som inte räcker till, kan det vara som att lägga ett 1000-bitarspussel när man försöker förstå orsaken till olika beteenden och utmaningar vi ställs inför. Och förståelsen av orsaken är nyckeln till att hitta lösningen.

Linus har så smått börjat att uttrycka och försöka förklara saker han tycker är jobbiga. Han kan säga att t.ex. dammsugaren är ett ”jobbigt ljud” och han har två gånger försökt förklara att han inte gillar uppmärksamheten han får när han klär ut sig/upp sig.  Det ger mig hopp. Ju mer han kan förklara, desto lättare blir det att hjälpa honom.

En annan sak han uttryckt är att han inte gillar att något tar slut. Att något tar slut ger nog ett starkt obehag, ibland t.o.m.  en panikkänsla. Han vill inte äta upp all mat, utan alltid spara lite (en minimal smörgåsbit eller en pastabit räcker). Han vill inte ta ur proppen från badkaret så vattnet tar slut. Han vill inte se slutet på en föreställning eller stanna under hela sin gympa, utan flyr väldigt stressad då han märker att slutet närmar sig. Förra helgen ville han inte gå till gympan. Han var väldigt bestämd och gjorde ett tappert försök att avstyra gympan genom att plocka bort bilden från veckoschemat och kasta in den bland vinglasen 😀 När jag frågade varför sa att till slut att han inte gillar när det tog slut. Vi kom överens om att be gympaledaren att säga till när det var fem minuter kvar så vi kunde gå och vips så ville han åka. Den här nivån av kommunikation har vi aldrig kunnat ha innan, det känns fantastiskt!

Ibland klarnar pusslet långt efter en händelse. Jag har tidigare skrivit om att Linus som 2-3-åring grät varje gång ett barnprogram på Bolibompa tog slut (vilket ju är ca var femte minut!). Jag tyckte det var så otroligt konstigt då. Linus har aldrig kunnat förklara varför han alltid blev ledsen, men hittade till slut en egen strategi som löste problemet: han väljer konsekvent surfplatta och Netflix, framför TV-program som han inte själv kan styra. När han fick sin autismdiagnos tolkade jag det här beteendet som att han hade svårt för övergångar, vilket är vanligt vid autism. Härom dagen slog det mig – programmen tog ju SLUT och han kan inte spola tillbaka för att förhindra det.

En hel del pusselbitar tror jag att vi satt ihop rätt, medan det finns andra som vi inte alls förstår än. Och när vi inte förstår och Linus inte kan förklara, är det som att forma om en betongmur. Det gäller att inte ge upp. Vi pusslar vidare, vi fortsätter att försöka tolka, testa lösningar och hjälpa Linus att uttrycka sig bättre. Det går framåt. Sakta men säkert. Och varje bit som hamnar rätt känns som en seger.

Bloggen och lite andra vardagsbilder kan nu förutom via Facebook följas via Instagram: dans_med_svara_steg