Om rimliga mål och fokus skratt

Det går bra just nu. I över fyra år har Linus varit påverkad mentalt av infektioner, ständiga medicinjusteringar, biverkningar, störd nattsömn, matstrul och/eller flera dagliga epilepsianfall. Alltid någon, oftast flera faktorer. Hans svårigheter och begränsningar från autismen förstärks av sånt. Alla de faktorerna påverkar hjärnan. Men just nu, peppar peppar, sover han bra, äter bra, har några få anfall i veckan av den lindriga sorten och tack vare det görs inga medicinjusteringar. Balans – ett normalläge vi sällan sett innan.

Just nu är tvången mindre starka och färre, de styr inte vår vardag. Tålamodet är lite bättre. Känslostormarna av ilska och frustration är betydligt färre. Vi får helt enkelt se betydligt mer av den ”riktiga” Linus. En glad sprallig omtänksam kille som har otroligt lätt till skratt. Sakta känner jag att jag återhämtar mig och mår bättre. Det finns lite andrum. Vi njuter av honom.

Det är skönt att ha landat i hans diagnoser. Det var påfrestande att hela tiden känna att han skulle tränas dagligen i olika färdigheter som andra barn snappade upp enkelt. Skapa träningsmaterial, laminera, locka och försöka. Han blev stressad och ville inte. Vi förstod inte varför det inte gick mer framåt, varför lärde han sig inte mer? Jag kunde ibland känna att jag som mamma misslyckats, inte lagt ner tillräckligt med tid osv. Kunde han lärt sig mer om jag gjort mer eller annorlunda? Men han vägrade ju, extremt kravkänslig som han är. Jag har t ex tragglat färgerna sen han var ett år typ – på alla möjliga sätt och varianter. Han kan fortfarande inte alla färgerna säkert, blandar ihop och glömmer. Men strunt samma, det kommer – han är glad och vad annat spelar egentligen någon roll?

Nu vet vi att hans inlärning försvåras av mycket: autism, ADHD, lindrig intellektuell funktionsnedsättning och epilepsin/medicinerna. Han har börjat i en fantastisk särskoleklass och målen är annorlunda. Vi hade utvecklingssamtal idag och målen närmast är att lära sig namnen på de andra åtta barnen i klassen, känna igen siffrorna 1-5 och medverka vid samlingen.

Jag tänker att målet nu är att han ska fungera i vardagen och må bra. Jag vill att han får känna så mycket lugn och glädje som går. Jag lägger mycket tid på att leka med honom och mellan oss…lekarna är inte speciellt upphetsande för en som inte älskar enformighet och upprepningar passionerat 😉 Variationer är inte populära. Men vill Linus leka samma enformiga enkla lekar om och om igen, ja då gör vi det. Vi växlar mellan:

Gung med musik: Linus sitter grensle över bebisgungan med sin högtalare i knät. På med hans favoritlåtar via Bluetooth (BlueTube som Linus säger 😁). Linus gungar på snedden i så hög fart att huvudet ständigt är millimeter från stolparna och då och då krockar han sin gunga i min.

Bilkrock: Linus gungar snett som ovan och när han säger NU, ska jag släppa den andra gungan på honom.

Jaga-lek: Jag är en zombie eller dinosaurie och ska jaga honom, han tar skydd i lekstugan på gården och jag ska försöka nå honom utan att gå in. Jag håller leken på gräset, han trillar lätt. Det gäller att känna av om man får fånga honom eller inte – annars kan han bli arg/ledsen vid ev fångst.

Spindeln: Linus ska ha Spidermandräkt på sig och gömma sig bakom kuddar i soffan. Jag ska sjunga en och samma truddelutt om en spindel som jag råkade hitta på en gång och försöka killa honom. Han är bestämd över huruvida spindeln ska komma under eller över kuddarna mot honom. Om och om och om igen… Att bryta den här leken är en utmaning, men oj så kul.

Sovleken: Jag ska låtsas sova. Han hittar på ett ljud och jag ska låtsas vakna med ett ryck och med mina fingrar spärra upp ögonen. Om jag glömmer fingrarna säger han bestämt till och visar hur jag ska göra. Om och om igen.

Vi har roligt tillsammans och det blir en positiv spiral. Han skrattar mycket – varje dag. En underbar smittande entusiasm över många små saker i vardagen. Jag försöker att verkligen njuta av den här bättre perioden och inte oroa mig för bakslag, även om de tankarna ploppar upp ibland.

Målen är annorlunda, ribban är sänkt och andra faktorer är viktigast. Utveckling kommer sakta men säkert, det får ta den tid han behöver. Det tar lång tid för honom att lära sig saker och hur långt han kan komma, kan ingen säga. Nej, inga fler orimligt höga mål utan mål på rätt nivå i lugnt tempo och med mer fokus på självständighet och en bra vardag.

Måns Möller sa det så bra i sin show ”Jävla pajas – det här skojar du inte bort” (se den om ni inte har det – finns på YouTube). Hans son med autism fick senare även diagnos intellektuell funktionsnedsättning och just då kände han först att han gav upp (de hade tränat och tränat otaliga timmar varje vecka). En dag lossnar något och hans son säger sin första hela mening. Måns beskriver dagen som den bästa i hans liv och säger:
Den dagen sätter jag ett nytt mål. Han kommer inte bli Sveriges nya statsminister. Han kommer inte bli mäklare. Men jag sätter ett nytt mål. Han ska banne mig bli Sveriges absolut gladaste autist”.

Den här blomman hade Linus plockat till mig i skolan idag och packat ner i sin väska – ”för att du är min bästa kompis”. Han letade ivrigt och längst ner på botten hittade jag den till slut. Älskade fina unge! ❤️

 

(Instagram: dans_med_svara_steg, Facebook: Dans med svåra steg)

 

Om livsglädje, sorg och en ny diagnos

Lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Nu tror jag pusslet är klart.

Jag minns ett möte på Hab då jag desperat sa ”Hur ska Linus klara vanlig skola!? Det känns ofta som vi har ett VÄLDIGT litet barn”. De upplevde inte samma – det såg, hörde och kände jag tydligt. De hade nyss tagit över och kände inte Linus så bra än och av det som de sett, nej vi såg inte samma. Sen mötet på förskolan där chef, specialpedagog och 1e förskollärare övertygande deklarerade att ”alla skolor har skyldighet och ska anpassa vad som krävs för de här barnen” och jag ville bara gråta. Hela mitt inre skrek att det aldrig skulle gå – att det inte skulle bli bra för Linus. Varför såg vi inte samma?

Det var en absurd inre känsla; att övertyga andra om något som jag inte själv fått en chans att bearbeta än – eftersom vi inte visste. Fast min magkänsla sa sitt till mig hela tiden. Så många gånger jag hört mig själv prata sakligt om en ”eventuell intellektuell funktionsnedsättning” – med ett leende på läpparna och känslan till orden helt avstängd. Märklig känsla. På barrikaden för mitt barn, en sorg som inte kan finnas än och ett hopp som stretar emot.

Lyckades få skolområde autism till ett möte på förskolan i februari, något de inte brukar göra. Där bestämdes att de skulle besöka Linus vid ett tillfälle för en tidig bedömning, något de inte heller brukar göra. Efter det var vanlig klass struket från listan och det var en lättnad. Psykologen från Hab som också närvarade, ringde upp mig veckan därpå. Hon erbjöd oss att byta ut de tider vi hade bokat för annat till en kognitiv utredning. Jag är henne evigt tacksam. Hon såg ett behov och hjälpte oss, trots att det enligt rutin skulle göras nästa år. Hon är min trygghet i skolkarusellen, som gör att jag tror att det nu kommer bli bra.

Vi har varit där 5-6 gånger nu och det har inte varit lätt att genomföra pga. Linus extrema kravkänslighet och koncentrationssvårigheter. För en vecka sedan bestämde vi att inte fortsätta mer, Linus visade på sitt eget tydliga sätt att han var klar. Vi ska gå igenom det som blev gjort om en vecka men i fredags i ett samtal om skolan hör jag för första gången orden ”Han kommer ha rätt till särskola. Han kommer få diagnosen lindrig intellektuell funktionsnedsättning”.

Jag har väntat på det där stora utvecklingssprånget som man hör att barn med autism plötsligt kan ta. Jag har hört om andra autistiska barns utveckling och fascinerande superförmågor och undrat varför det är så svårt för Linus utveckling att ta fart och varför inte han har en ”superskill”. Har jag gjort något fel i träningsförsöken? Nu inser jag att Linus utveckling har en riktigt brant uppförsbacke. Autism, ADHD, svårbehandlad epilepsi, lindrig intellektuell funktionsnedsättning: 1+1+1+1 = 7.

Jag har tidigare skrivit om sorgen som finns gömd där inne någonstans, som jag inte vet hur jag ska bearbeta. En sorg över det jag tänker att Linus kommer missa i livet. En sorg över allt som borde vara enkelt som är svårt för honom, för de kämpiga stunderna och känslorna som jag önskade att han slapp uppleva. En sorg över familjelivet jag sett framför mig, som blev på ett helt annat sätt. Sorg…det låter som ett hemskt ord när det handlar om en fantastisk underbar frisk kille som vi är evigt tacksamma för att ha i vårt liv. En klok mamma som också har ett barn med autism skrev så fint till mig igår:

Jag tycker det är okej att sörja och egentligen tycker jag det är rätt bra till och med. För det är en svårighet för barnen, och en dörr som stängs, och om man låter sig sörja det, kan man också gå vidare sen. Man kan se det som finns, upptäcka helt andra dörrar, som man inte funderat på, eller ens visste fanns.

Jag tycker att jag får jobba mycket med mina egna attityder. Vad är stort, vad är värdefullt, vad är fint, vad är…status? För nånstans existerar man inte i ett vakum, utan i ett sammanhang där vi och alla andra ständigt mäter och mäts. Att hitta sin egen måttstock är ett rejält svårt arbete. Att hitta att någon annans livsglädje och livskvalitet, är precis lika värdefull, lika mycket lycka, som min, fast den är annorlunda – det har inte varit självklart för mig hela livet”.

Så väldigt sant – jag måste tänka på Linus liv, framtid och lycka utifrån hans måttstock. Är Linus glad, spelar det ju ingen roll vad det är som gör honom lycklig. Han och jag kommer inte tycka samma saker är viktiga i livet. Ingen kan säga hur han kommer att utvecklas, plötsligt kan det rassla till men nu vill jag försöka sluta fundera så mycket över det. Det kommer när han är redo. Kommunikation är en av hans styrkor, den utvecklas hela tiden. Guld värt. Och han skrattar mycket så kittlande med glittriga ögon, varje dag. Glad i stunden, åt minsta lilla, i bubblan här o nu. Jag får lära lite av honom tror jag💖

Nu ska vi ansöka om särskola. Inombords har jag fortfarande en liten röst som viskar ”Tänk om ni gör fel val nu. Tänk om han skulle klara vanlig skola” – tills mitt sunda förnuft och magkänslan tar över igen. Jag hoppas och tror att det kommer bli bra. Jag är inte ledsen. Jag tror faktiskt att jag nu äntligen sakta kommer att kunna landa helt.

You miss the things I haven’t done,
the goals not scored, or races won.
The steps my feet have never walked,
the words my lips have never talked.

In my wide eyes you know my fear.
You take my hand and hold me near.
In children, all around you see,
the child that I may never be.
Not so able, tough or agile,
often tired and much more fragile.

You see the tears I’ve often cried,
and cried them with me, side by side.
Your heart is heavy for my trials,
but you wear it well, with weathered smiles.
I know that you know, I am enough.
But I know the bad days can be tough.

You thank World for giving me to you,
but you’re sad for all I cannot do.
And not because you feel let down my me,
but you can’t help wonder how I’d be…
…if I could do what others do,
like ride a bike or run to you.

You think of all the things I’ll miss:
first dance, first love, first date, first kiss.
Yet here I am, as I should be,
not missing out on being me.

Do not fret or worry so
and make your spirit tired with woe.
And when those nights are feeling longer,
lean on me until you’re stronger.

/…/

I don’t need to be able to,
do the things that others do.
See the words I do not say,
in the smiles I give you everyday.

When I’m tired let me rest,
with my little head against your chest.
And for that moment in that peace,
let your loving worries cease.

Look at what I can achieve,
and celebrate me, do not grieve.
Please do not be sad because,
I’m not the child I never was.
Different isn’t less you know,
and you’re the one who told me so.

Some days will be hard to take.
And you’ll feel as though your heart might break.
But we’ll bounce back, we always do.
Because you’ve got me and I’ve got you.

/Rach Marett

(Lite bättre på att skriva om vardagen på Instagram: dans_med_svara_steg)

Sorg och lycka på samma gång

Läste ett inlägg från december i fjol som jag hade glömt – om en dikt som är så fin! Den är skriven ur ett barnperspektiv. Ett barn med speciella behov, betydligt större svårigheter än Linus har gissar jag, men många delar stämmer ändå så väl. Jag skrev då:

”Ibland kommer en känsla av sorg över mig. En sorg över det jag tänker att Linus kanske kommer missa i livet – det han inte kommer kunna eller vilja göra. Det är en sorg över de kämpiga stunderna och känslorna som jag önskade att Linus slapp uppleva och känna. Den här dikten träffar därför rakt i hjärtat, men hjälper också mig att vända tanken. Det gäller att inte lägga störst fokus på det som inte fungerar utan glädjas åt allt fint vi har och allt han kan! Linus är Linus. Han vill kanske inte ens göra det som jag tror att han kommer ”missa”. Det är viktigt att komma ihåg. Bara han är lycklig, så spelar det ju egentligen ingen roll vad han blir lycklig av i livet.

Min tanke oftast inte så långt in i framtiden. Mitt mål just nu är att lära honom tolka och förstå sina känslor och upplevelser, för att sedan kunna träna in egna copingstrategier. Kan han det kommer han må bättre och känna mer lugn. Älskade goa Linus. Tuffa och härliga stunder i en snabb berg-o-dalbana – det är vår vardag. Vi fixar det bra ändå, tillsammans”.

Idag är det svårare att hålla tankarna från framtiden, säkert pga. skolfunderingarna och kommande utredningar. Linus börjar bli så stor och skillnaderna mot hans jämnåriga vänner blir mer tydliga. Jag upplever ofta att han egentligen har mycket kapacitet och möjligheter inom sig som för sällan får komma fram, att han som person blir blockerad av autismen. Jag kan titta på honom och undra – hur hade han varit utan dessa tvång och fixeringar som står som en betongmur i vägen för andra tankar – som liksom blockerar honom från att visa hela sin fina personlighet? Vem hade han varit? Jag funderar mycket och är glad och ledsen på samma gång.

Det bara är så, att man kan känna sorg och lycka samtidigt. Det finns en sorg över att han behöver kämpa så med allt i vardagen och med sina känslor. En sorg över det som inte blev som vi hade tänkt och allt  jag vill att han ska få uppleva i livet som jag nu tror blir svårt. Samtidigt en sån glädje över vilken fantastisk, mysig och charmig kille vi har fått. Jag älskar honom så oändligt mycket!

Dikten är skriven av Rach Marett och är värd att upprepas:

You miss the things I haven’t done,
the goals not scored, or races won.
The steps my feet have never walked,
the words my lips have never talked.

In my wide eyes you know my fear.
You take my hand and hold me near.
In children, all around you see,
the child that I may never be.
Not so able, tough or agile,
often tired and much more fragile.

You see the tears I’ve often cried,
and cried them with me, side by side.
Your heart is heavy for my trials,
but you wear it well, with weathered smiles.
I know that you know, I am enough.
But I know the bad days can be tough.

You thank World for giving me to you,
but you’re sad for all I cannot do.
And not because you feel let down my me,
but you can’t help wonder how I’d be…
…if I could do what others do,
like ride a bike or run to you.

You think of all the things I’ll miss:
first dance, first love, first date, first kiss.
Yet here I am, as I should be,
not missing out on being me.

Do not fret or worry so
and make your spirit tired with woe.
And when those nights are feeling longer,
lean on me until you’re stronger.

/…/

I don’t need to be able to,
do the things that others do.
See the words I do not say,
in the smiles I give you everyday.

When I’m tired let me rest,
with my little head against your chest.
And for that moment in that peace,
let your loving worries cease.

Look at what I can achieve,
and celebrate me, do not grieve.
Please do not be sad because,
I’m not the child I never was.
Different isn’t less you know,
and you’re the one who told me so.

Some days will be hard to take.
And you’ll feel as though your heart might break.
But we’ll bounce back, we always do.
Because you’ve got me and I’ve got you.

 

Kontinuerliga kedjan av kontakter

Härom dagen såg jag Youtube-klippet ”Pappan & Alla kontakterna” som Riksförbundet Attention gjort. Pappan beskriver den oändliga kedjan av möten som ska hållas kring barnet och konstaterar att det hade blivit stora problem om han haft ett 8-17 jobb där man behövdes på plats just de tiderna. Det där tänker jag ofta på. Jag ser en ekvation som inte alls går ihop för många npf-föräldrar.

Det blir mycket möten med olika läkare, olika yrkeskategorier inom Hab/BUP och förskola/skola. Till det kommer t.ex. telefonkontakter med Försäkringskassan och biståndshandläggare. Pappan i filmen benämner det så bra – som en kontinuerlig kedja av händelser/möten. En kedja som bara fortsätter. Möten där någon annan alltid bestämmer tiden.

Jag känner mig som en sambandscentral med för många bollar i luften. Det är många kontakter att ta och möten med olika instanser inom sjukhuset, Hab, apotek, Malmö stad, Försäkringskassan, förskolan, Ortopedtekniska m.m. Det är inom så många olika områden som det behövs insatser, mycket samordning, funderingar, frågor och oro. Mycket att komma ihåg. Som ska göras i rätt tid. Mitt huvud är proppfullt – så känns det ofta.

Som förälder till ett barn med autism (eller liknande) är man väldigt beroende av olika samhällsfunktioner för att saker ska fungera. Ett beroende som blir väldigt påtagligt ibland. Som när Linus skulle komma tillbaka till förskolan efter semestern och de som kände honom väl och kunde hantera hans epilepsi, var sjuka. Vi fick vända i dörren och vara hemma en vecka till (jag fick ta semester).

Jag har en otrolig tur, för jag har en fantastisk arbetsplats med kollegor som förstår och backar upp till 100 %. Jag har haft och har chefer som ger mig möjlighet till flexibilitet i jobbet så att min inre stress kan minskas lite. Det krävs verkligen stor flexibilitet! Det kan vara svårt att passa tiden på morgonen beroende av vilken dagsform Linus har, antal anfall och humör på morgonen osv. Det är telefonsamtal mitt i möten. Mycket VAB. Jag vet inte hur många gånger jag fått släppa allt och hämta Linus mitt på dagen. Sen tillkommer ju alla möten kring Linus som så klart ligger dagtid. Jag känner ofta att det faktiskt är för mycket som snurrar i huvudet. Man blir skör och betydligt mer känslig mot friktion och stress i vardagen.

Kallelserna dimper ner i brevlådan i en strid ström. De krockar klart ofta med saker på jobbet. I början försökte jag byta tiderna. Det tillförde bara ännu mer stress och jag insåg att det var ohållbart. Så ganska snabbt bestämde jag mig för en sak: De tider Linus får flyttar jag inte. Han går alltid först och jag kan inte slå knut på mig själv.

Det är viktigt för mig att kunna arbeta. Jag mår bra av att få annan input och stimulans, träffa finfina arbetskamrater och bara vara Monica – inte mamma och inte npf-förälder. Men det är en svår ekvation som kräver flexibilitet från arbetsgivaren och arbetskamrater. Alla har inte den tur jag har och det slutar då lätt i sjukskrivning. Det finns inte marginal för att arbetet också tillför stress. Önskar att alla arbetsgivare förstod detta.

Jag är nu igång och arbetar igen. Det är både roligt och skönt! Vi har inte fått tider för höstens undersökningarna än. Jag tänker ta tag i skolplaneringen i september. Däremot planerar jag för en veckas vila och återhämtning senare i höst (mer om det senare). Den siktar jag mot nu!

 

På oväntad resa med hemlig destination

På oväntad resa med hemlig destination

I oktober skrev jag om mina tankar kring dikten ”Welcome to Holland” av Emily Perl Kingsley och det svåra i att ändra livsriktning och landa på en plats man inte var förberedd på. Idag fick jag se en fantastiskt fin tolkning av den dikten, gjord av en av alla fina mammor som jag har lärt känna efter att Linus fick sin autismdiagnos (se den här! ). Den fick mig att fundera kring resan vi gör och vart vi är på väg.

Jag har tänkt mycket på varför det är så svårt att landa och fullt ut acceptera att resan inte gick dit vi hade planerat. Jag har kommit fram till att det är svårt för att vi helt enkelt inte är framme än. Vi sitter fortfarande på tåget och just nu är vi i Holland, men frågan är om slutstationen finns i närheten eller någon helt annanstans? Jag har bearbetat och landat i att vi är i Holland, jag har roligt i Holland och kan njuta av det som finns här just nu, men skulle bra gärna vilja veta vart vi är på väg.

Just vid autism är det svårt att bedöma hur utvecklingen kommer att fortsätta. Utvecklingen påverkas av begåvningsnivån och av andra eventuella svårigheter (t.ex. Linus svårbehandlade epilepsi). Barnet kan stå stilla en längre tid i sin utveckling för att sedan plötsligt ta ett stort utvecklingssprång. Barnet kan backa och tappa förmågor. Vissa kan gå i vanlig skola med stöd eller anpassningar, medan andra behöver gå i autismklass eller särskola. Vissa kan i vuxen ålder fungera självständigt, medan andra behöver omfattande hjälp hela livet.

Det går just nu inte att förutspå Linus framtida utveckling. Till och med dagsläget är svårbedömt. Vi planerade för Italien, hamnade i Holland men är kanske på väg till Belgien, Frankrike eller Spanien? Som det kontrollfreak jag är, föredrar jag egentligen att kunna planera långsiktigt, veta mitt mål och vara förberedd. Jag vill åtminstone veta riktningen, men på den här snirkliga resan saknas både skyltning och slutmål. Vilken tur att vi har fått en väldigt charmig, rolig och underbar reseledare som vi älskar så otroligt. Spelar det då någon roll var tåget till slut stannar? Att försöka ha så roligt som möjligt på vägen är kanske det viktigaste?

 

Vår slingriga landsväg

Vår slingriga landsväg

Hannah är på dans. Jocke är på fotboll. Linus har precis somnat. Det är helt tyst. Otroligt skönt. För det är ingen tyst helg. Det är en helg då jag fått säga förlåt flera gånger då tålamodet tagit slut.

Linus somnade till slut idag. Han var trött och ville, men det är svårt att komma till ro. Filten ligger fel hur den än ligger på honom. Han blir så frustrerad och ledsen. Samma sak varje gång han försöker ha filt. Det ska kännas exakt rätt på kroppen. Efter mycket bök låg den äntligen rätt och han somnade snabbt.

Något jag funderar på just nu; blir man färdig i sin bearbetning och acceptans av diagnosen eller kommer det alltid komma nya känslovågor? Kommer det en dag då jag aldrig sneglar åt sidan och jämför? Kommer det en dag då jämförelsen inte känns längre? Ni får inte missförstå mig. Jag älskar Linus precis som han är. Jag bara önskar att allt var enklare och mer okomplicerat för honom.

Det är som att alla andra barn åker motorväg. Det är en tydligt utstakad väg. Den är bred och lättkörd. Tydlig skyltning och olika avfarter att välja mellan. Man kan se vad som händer en bra bit fram på vägen. Allt kan så klart hända på en motorväg, men de flesta når sin tänkta destination.

Vi kör på en slingrig landsväg precis bredvid. Vi ser motorvägen, men kör på vår egen lilla väg. Ibland känns det ensamt. Jag vill åka tillsammans med de andra. Vår väg svänger hela tiden, så vi ser aldrig vad som finns runt hörnet. Skyltningen är glesare. Jag vet faktiskt inte vart vi är på väg. Vi kör på en väg vi inte planerat. Emily Perl Kingsley har skrivit en fin text/dikt om just den oväntade resan när ens älskade barn har en funktionsnedsättning.

Welcome to Holland
When you’re going to have a baby, it’s like planning a fabulous vacation trip – to Italy. You buy a bunch of guide books and make your wonderful plans. The Coliseum. The Michelangelo David. The gondolas in Venice. You may learn some handy phrases in Italian. It’s all very exciting.

After months of eager anticipation, the day finally arrives. You pack your bags and off you go. Several hours later, the plane lands. The stewardess comes in and says, ”Welcome to Holland.”

”Holland?!?” you say. ”What do you mean Holland?? I signed up for Italy! I’m supposed to be in Italy. All my life I’ve dreamed of going to Italy.”

But there’s been a change in the flight plan. They’ve landed in Holland and there you must stay.

The important thing is that they haven’t taken you to a horrible, disgusting, filthy place, full of pestilence, famine and disease. It’s just a different place.

So you must go out and buy new guide books. And you must learn a whole new language. And you will meet a whole new group of people you would never have met.

It’s just a different place. It’s slower-paced than Italy, less flashy than Italy. But after you’ve been there for a while and you catch your breath, you look around…. and you begin to notice that Holland has windmills….and Holland has tulips. Holland even has Rembrandts.

But everyone you know is busy coming and going from Italy… and they’re all bragging about what a wonderful time they had there. And for the rest of your life, you will say ”Yes, that’s where I was supposed to go. That’s what I had planned.”

And the pain of that will never, ever, ever, ever go away… because the loss of that dream is a very very significant loss.

But… if you spend your life mourning the fact that you didn’t get to Italy, you may never be free to enjoy the very special, the very lovely things … about Holland. 

Ja, vi åker på en väg vi faktiskt inte planerat och det måste väl vara okej att ibland önska att vi kunde köra upp på motorvägen istället för på vår slingriga smala väg som kräver mer av oss alla fyra. Samtidigt dyker här upp andra sorters upplevelser och fantastiska människor som vi missat på motorvägen. Och oavsett vilken väg man blir tilldelad är en sak alltid den samma – den villkorslösa kärleken.