Borta bra, hemma bäst – del 2

Borta bra, hemma bäst – del 2

Hur mycket ska familjen anpassa sig? Är det bäst att mest bara vara hemma och ge Linus lugn? Eller bara leva livet som vi gjort utan autism och epilepsi i familjens ryggsäck? Vi tror på något mittemellan. Vi försöker ge Linus en vardag med mycket rutiner och igenkänning. Vi tar sällan med honom på köpcentrum eller liknande platser. Vi anpassar firandet av högtider och fester. Hans sömn är helig. Om vi ska göra något som familj är det alltid utifrån vad som kan tänkas fungera bäst med Linus, vad han mår bra av. Men en sak gör vi cirka en gång om året som egentligen kanske stressar honom och ruckar hans stabila värld. Vi reser! I tisdags kom vi hem från Lanzarote – Linus fjärde solresa.

För två år sedan var vi faktiskt på vår första resa som familj på just Lanzarote – samma hotell som nu. Då skulle Linus precis fylla 3 år och hade bara haft epilepsi i 10 månader. Vi visste inte att han även hade autism, men under just den resan förstod vi med all säkerhet att det var ”något”. Jag minns att jag stod på lekplatsen på Flamingo beach och tittade på Linus; hur han rörde sig, hans begränsningar och hans beteende. Och det bara slog mig, det är något som inte stämmer. En ledsen känsla fyllde mig när det blev så solklart för mig. Precis då kommer Jocke fram till mig och säger ”Linus rör sig ungefär som de jag arbetat med som har autism”, något som jag inte alls kunde tro. Hemma skrev jag sedan på bloggen:

Under veckan har det blivit allt mer tydligt för oss att Linus är speciell, det är något… Frågan är varför, den pusselbiten saknas. Jag har känt mig skyldig för att ha tänkt tanken, så det är på något sätt en lättnad när både jag och Jocke ser samma sak. Linus får vara precis som han är, vi älskar honom till månen och tillbaka och gör allt för honom! Men det kommer vara skönt den dagen pusslet är lagt. Jag vill veta, vill förstå honom så bra jag kan, göra allt jag kan för honom”.

Innan vi åkte hade jag blandade känslor. En del av mig toklängtade efter sol, bad och all-inclusive. En annan del av mig var nervös, väldigt nervös. Hur skulle flygresorna gå? Hur skulle det fungera i restaurangen? Hur skulle Linus må och reagera? Vad hade jag gett mig in på nu igen? Galet att man tänker så. Men det gick så bra det kan gå med Linus tycker jag!

Jag hade varit i kontakt med flygbolaget innan. De ordnade så vi fick behålla hans vagn fram till flygplansdörren, att mina föräldrar blev placerade på raden framför oss, att vi fick platser långt fram i planet och fick gå på först i lugn och ro. Jag hade även kontakt med TUI och hotellet för att fråga om möjligheten till att boka ett lugnt bord till Linus hela veckan. Restaurangpersonalen var fantastiska! De ordnade så samma bord fanns för Linus till varje måltid, dessutom i en extremt lugn del av restaurangen. Tack vare detta satt Linus faktiskt med en bra stund varje måltid. Surfplatta och hörlurar för att skärma av och en strikt pommes-diet blev konceptet 😀 Första dagarna skulle han till varje pris följa med mig så fort jag skulle hämta något (fullständig panik de gånger jag försökte smita iväg lite diskret), men de sista dagarna kunde han oftast lugnt sitta kvar. Sen gällde det att äta snabbt. Linus svänger på en sekund och då fick en av oss snabbt lämna restaurangen. Vi hjälptes åt och bytte av varandra. Mina fina föräldrar som följt med som stöd och Hannah hjälpte oss att hämta saker och tack vare det hann vi oftast äta klart.

Förutom att ha njutit av solen, badat och ätit gott, har jag väntat. Övergångar i vardagen är ofta svårt för barn med autism och i ny ovan miljö blir det ännu svårare. Så fort vi kom ”hem” till vår lägenhet fick jag räkna med 1-1,5 timmes väntan då Linus fastnade i en upprepande lek. Det kunde vara en slev eller klädhängare som han meckade med och det skulle grejas med den tills ”leken är slut”. Det är nog hans sätt att bli lugn, få kontroll igen och känns sig trygg (kallas ”stim”). Jag vet ju det och förväntade mig inget annat, men ibland kändes det frustrerande. ”Snälla snälla Linus, vi kan väl gå och bada?” har jag sagt många många gånger. Jag har försökt muta och locka på olika sätt, men oftast bara låtit honom hållas. Jag fick påminna mig själv om att jag faktiskt hade det väldigt bra där i solen och värmen, även om jag satt strandad på en terrass. Ted Gärdestads ord ploppade upp i mitt huvud en dag. ”Jag vill ha en egen måne, som jag kan åka till. Där stannar jag tills allting ordnat sig”. Så är det, för att klara att vistas i alla dessa nya miljöer utan rutiner, behöver Linus få gå in i sin bubbla då och då. Och till poolen kom vi till slut, alla dagar utom en då Linus bara ville bada badkar. Och väl i poolen ville han sen såklart aldrig gå upp, haha!

img_20170221_063133_526

Att bada med Linus är det bästa som finns. Han fullkomligt älskar det och vi har så roligt, tillsammans. Vi får en så fin kontakt i vattnet. Vill man sen göra honom extra lycklig, ska man möta honom i hans passion för upprepningar. Jag höll honom, räknade till tre och hissade upp honom i luften säkert 100 gånger i rad en dag. Sen tyckte han ordet Watersplash var så roligt så vi sa det i kör och vickade på huvudet fram och tillbaka säkert 50 gånger. Älskar att se hur det glittrar i hans ögon när han badar.

Varje kväll var det minidisco med Bamse eller Superdog, något Linus varit med om innan, kommer ihåg, sett på Youtube och verkligen såg fram emot! I vanlig ordning behöver han först observera några kvällar. Han satt stilla, fascinerades av musiken/lamporna och följde allt noga. Sen de två sista kvällarna ville han plötsligt vara med och dansade glatt med i alla danserna så gott han kunde. Vi satt där med stora leenden och var lätt stoltast på hela ön!!

Epilepsin störde tyvärr Linus en del under resan, 2-3 anfall om dagen. Några gånger skakade underkäken under anfallet. Det känns mer obehagligt när han får kroppsliga symtom, än när han ”bara” fastnar i tanken och upprepar samma fras oavbrutet. Just nu väntar vi på nytt EEG och sedan remiss till en neurolog i Lund. Apropå epilepsin har jag i veckan hittat en app som heter ”Epilepsy Journal” där jag kan logga anfallen och sedan få ut statistik. Åh vad jag har behövt den i snart tre år! Bättre sent än aldrig. En liten parentes bara.

Jag kan aldrig säga att det är enkelt att resa med Linus. Hård punktbevakning gäller. Det kräver mycket anpassningar och våra möjliga aktiviteter som familj är väldigt begränsade, men vi kom iväg till sol och bad! Vi fick en paus från vardagen. Det gick verkligen så bra som det kan gå tror jag. Samtidigt som det är en gigantisk utmaning för Linus att resa,  är jag övertygad om att det lär honom mycket och vi får gemensamma roliga minnen. Mitt blogginlägg om förra Lanzarote-resan kallade jag ”Borta bra, hemma bäst”, men den gången var det nog tveksamt hur mycket som Linus egentligen tyckte var bra. Han förstod nog inte att han någonsin skulle komma hem igen och var uppenbart stressad av all ny stimuli, rutiner och miljö. Den här gången tror jag faktiskt att han uppskattat många delar av resan som att mormor och morfar var med, alla möten med Bamse, discot och alla roliga stunder i poolen. Men, borta bra – hemma definitivt bäst!

img_20170303_221345_378

Tankar om att flyga med ett barn som har autism

Jag har flugit ganska mycket med Linus på sistone, då vi testar en behandling som endast ges i Stockholm (mer om det vid annat tillfälle). Jag har nu flugit sex gånger tur/retur ensam med Linus och kommit fram till att både flygplatser och flygbolag har förbättringspotential när det kommer till den här gruppen av barn med särskilda behov!

När du ska boka resan får du frågan om du sitter i rullstol, behöver ledsagare, är blind eller döv. Jag skulle gärna redan vid bokningen kryssa i att min pojke har autism och kunna ange vilka särskilda behov vi har för att han ska må bra före/under/efter resan. Jag skulle vilja känna mig trygg i att vi alltid får den hjälp vi behöver. Så ser det inte ut.

Linus behöver sin barnvagn på flygplatsen. Nu har jag lärt mig att jag ska kryssa i att han har rullstol, men att han kan gå på planet själv. Vid incheckningen förklarar jag att ”rullstolen” är hans barnvagn som han är lugn och mår bra i. Sturup, där är det inga problem, men man kan mötas av osäker personal som måste kolla upp det. Arlanda, där kan det bli diskussioner och man får hoppas på att rätt person står i disken. En gång var det blankt nej; vagnen skulle checkas in och Linus skulle låna en vagn. Jag stod där i specialincheckningen och försökte plasta in vagnen samtidigt som Linus försökte sticka hela tiden. Vi fick sedan låna en liten tunn sulky som inte alls var anpassad efter en 4,5-åring på 23 kg. Vi strandade ganska snabbt, det gick verkligen inte att köra den. Den väntan på flygplatsen med en totalspeedad Linus var hemsk.

Att sen få tillbaka vagnen vid flygplansdörren, ja det verkar svårt! Det har jag fått tre av tolv gånger, annars är det bagagebandet som gäller. Jag antar att de som sitter i rullstol inte har samma problem. Jag vill inte i detalj beskriva hur Linus blir på flygplats utan vagn, totalt överstimulerad av ny miljö, ljud, synintryck, stim och dofter. jag kan bara säga att han mår väldigt dåligt av det och det är på gränsen till vad jag känner att jag klarar av. Att dessutom ha dessa uppvisningar inför massa folk i en toalettkö eller liknande är otroligt stressande.

Säkerhetskontrollen kan vara en utmaning. Linus måste lämna vagnen som ska upp på bandet. Jag ska fixa med detta och väskan samtidigt som jag håller honom i handen så han inte springer iväg. Men nu sist fungerade allt. Flygbolaget var förberedda på Linus behov och hade informerat berörda. I säkerhetskontrollen vägrar han lämna i från sig sina gosedjur, de skulle minsann inte upp på bandet. Jag riktigt kände hur ett stort sammanbrott var väldigt nära, det var kö bakom mig och för en sekund kände jag bara panik. Då kommer en säkerhetsvakt fram och frågar ”Är det här Linus? Kom, vi kan ta kontrollen här borta i lugn och ro, ensamma!”. Alltså wow, jag började nästan gråta, haha! Vi gick bort till en stängd ingång och tjejen fick upp både vagn och gosedjur på bandet utan problem.

I och med att jag kryssat i rullstol får vi ibland gå på planet först, men återigen – inte alltid. För Linus är det guld värt. Han slipper den stimmiga trängseln och att köa som han verkligen inte klarar. Vi går på först och jag hinner installera honom med en film och ostbågar, innan folket väller på. Sist vi flög fick vi t.o.m. välja var han skulle sitta och jag vill ha längst fram eller längst bak. Så få omkring oss som möjligt. För Linus ”stör” och folk är snabba med att sucka, vända sig om och en del t.o.m. framför sina klagomål. Jag får förklara mig och har funderat på att ha nån färdigskriven lapp att kasta fram vid behov. Vissa bjuder inte på ett leende när deras resa störs, men andra minns jag med värme. Som kvinnan som lånade ut sin mobil till Linus. Eller hon som lekte titt-ut halva resan. Eller hon som först klagade på alla sparkar i ryggen hon fick, men som när vi skulle stiga av kom fram och sa ”Jag måste bara säga att du hanterat detta så BRA!”.

Ja, jag tycker faktiskt att jag klarar det bra och jag anstränger mig verkligen till max varenda resa (kommer hem på kvällen som en urlakad disktrasa). Med detaljerad planering, rutiner, surfplatta, hörlurar, ostbågar och väskan packad med små mutor kommer man långt. Jag försöker förutse allt som Linus kan tänkas vilja för att hinna avleda före. Jag förbereder honom på varje steg. Som sagt, vi klarar det bra, Linus lär sig mer för varje gång och jag tycker han är grym! Han älskar när planet startar – hans ögon riktigt glittrar! Men friktionsfritt är det aldrig. Linus har tyvärr brutit ihop fullständigt på flygplatsen eller planet många gånger och det känns i hjärtat när jag ser hur jobbigt det då blir för honom. Han har smitit, nästan sprungit omkull folk, han har sprungit ner där man inte får, han har utlöst ett larm på Bromma och varit en millimeter från att stoppa bagagebandet på Kastrup. Min lilla pulshöjande älskling.

Jag är övertygad om att alla skulle vara vinnare om flygbolagen och flygplatserna införde anpassningar till barn med särskilda behov. Det hade inte kostat mycket. Hur skulle jag vilja att det var?
Jag vill kunna ange Linus behov redan vid bokningen.
Jag vill mötas av förberedd personal som frågar vad Linus behöver.
Jag vill kunna ha kvar vagnen till flygplansdörren och jag vill få tillbaka den vid flygplansdörren.
Jag vill att Linus får gå på först i lugn och ro.
Jag vill få anpassad sittplats utan att betala extra, redan vid bokningen.
Jag skulle vilja att det fanns ett stängt litet rum med lekhörna och egen toalett, som bara barn med särskilda behov hade tillgång till medan de väntade. Miljön på flygplatsen gör att de är helt ur balans redan innan de går på planet. En toalettkö är ofta förödande. Finns det plats till VIP-lounge kanske det finns plats till det också?
Framför allt, jag skulle vilja känna mig trygg med att Linus alltid fick samma service och stöd. På önskelistan står också att folk var lite mer förstående. Mindre stirrande blickar, mer leenden!

IMG_20160826_135151

 

Gran Canaria!

IMG_20160318_175801

Under påskveckan var vi alltså på Gran Canaria och det blev en härlig vecka, men med en riktigt dålig start. Linus gick ut starkt med att bli förkyld och få lite feber dagen innan…

Första dagen, vi har hunnit slänga in väskorna och äta lunch. Barnen vill BADA. Linus har längtat efter just detta. Att resa, bo borta, vara i nya miljöer och äta annorlunda mat – det är enbart stressande för honom – men bada, det fullkomligt älskar han. Barnen är i en liten rund grund barnpool. Jag står precis vid kanten. En meter bort finns en djup pool. Allting händer så snabbt. Jag ser impulsen i hans ögon. Linus häver sig snabbt upp för att kasta sig i den djupa poolen. Jag är ju så nära, men för långt borta. Jag skriker ”Stopp” och ”Stanna”, men han hör inte. Han är bara fokuserad på att hinna kasta sig i poolen. Han halkar till och faller. Landar med huvudet i den höga stenkanten som går runt poolen. Det ljudet…

Ibland känns det som att jag är målvakt och motståndarlaget är överlägsna och spelar hela tiden i målområdet. Man vet att tillslut kommer bollen slinka in – hur bra målvakt man än är. Linus är impulsiv, förstår inte vad som är farligt och har rätt dålig balans. Jag räddar Linus ofta och varje gång blir jag så rädd, för jag tänker på vilken gång jag inte ska hinna. Den här gången hann jag inte.

Jag trodde att jag som sjuksköterska skulle vara cool i en sådan situation, men icke då. Jag grät, Linus grät och Hannah grät. Det blev ambulans till sjukhuset. När ambulansen körde över kullerstenen konstaterar Linus att ”Nu får de nog byta däck”, haha, han är så underbar! På sjukhuset blev han sydd och läkaren ordinerade vila och badförbud. Jag höll på att svimma medan Linus blev sydd och hamnade på golvet luktandes på något starkt samtidigt som jag försökte lugna Linus som hade panik. Jag kan skratta åt det nu i efterhand. Där ligger jag helt vit i ansiktet, luktar på en kompress, försöker lugna Linus samtidigt som jag hojtar ”Where is my husband”, haha! Men den kvällen var jag så ledsen och uppgiven.

Men det blev en riktigt härlig vecka trots allt! Vi hade ju sällskap av mina föräldrar och bröder med familjer, så Hannah hade sina kusiner att leka med och vi kunde få stöd av mamma och pappa. Varje dag då Linus sov middag, passade min pappa honom och vi låg i varsin solstol vid poolen – ibland helt själva. Det har nog inte hänt sen Hannah föddes -underbart! Min mamma är fantastisk med Linus och hjälpte till vid bland annat middagarna. Trots att det är en utmaning att resa med Linus, gjorde veckan att vi verkligen fick fylla på med energi. Tack mamma och pappa!

Det är häftigt att se Linus övervinna sin osäkerhet över olika nya situationer. Han behöver bara titta några gånger först. Få kontroll över vad som ska hända. Nästan varje dag kom Bamse på besök. Linus ville inte gå fram de första gångerna, men så plötsligt var han redo och sen kramade han Bamse eller delfinen Duni så fort han fick chansen! På kvällarna var det minidisco. Samma mönster här. De tre första kvällarna satt han i en fåtölj och bara tittade med stora fokuserade ögon. Ville bestämt inte dansa men inte heller gå. Så fjärde kvällen vill han dansa och står med i barngruppen på dansgolvet hela discot (20-30 minuter). Jag var så stolt!! Ni anar inte.

IMG_20160331_211325

Nu är vi tillbaka i verkligheten igen. Inom loppet av en månad har vi inbokat blodprovstagning med Linus, BVC 4-årskontroll, tandläkarens fyraårskontroll med Linus, tandläkaren med Hannah, föräldramöte på skolan, hembesök av logoped, neurologläkaren, möte mellan förskolan och Hab, allergimottagningen med Linus, psykologen på Hab, min föräldragrupp, föräldrautbildning om autism 1,5 dag och två besök på Hab för träningshandledning. Alltså. Kommentarer överflödiga.

Dagens glada nyhet var att Linus äntligen ska få starta MII – Mångsidiga Intensiva Insatser! Det innebär träningshandledning på Hab med psykolog och specialpedagog varannan vecka och ca 25 timmars träning hemma och på förskolan per vecka. Inte vet jag hur det ska gå till, men det ska väl lösa sig det med. Det ska bli så spännande att se vad det kan ge!

Avslutar med en bild från barnens väntrummet på sjukhuset på Gran Canaria. Budskapet var ju tydligt (och skrattretande naivt), haha! Men det gick väl så där för oss… ;D

IMG_20160331_211535

 

Sista-minuten till Turkiet!

Vi gick på semester, det var kallt och hemma snurrar allt på som vanligt. Och plötsligt kändes den där idén om att bara vara hemma och göra småutflykter inte så lockande. Vi ville bara komma hemifrån och göra det som gör barnens som gladast: BADA!

Medan Jocke entusiastiskt letade sista-minuten-resor, kände jag mig mer nervös och tveksam. Jag gillar att planera saker i god tid, gillar inte att flyga och skulle vi verkligen våga resa utomlands mitt under upptrappningen av Ergenyl? Men livet ska ju levas och jag vill verkligen inte att varken flygrädsla eller Linus epilepsi ska begränsa vårt liv. Så vi bokade en Turkietresa och sex dagar senare satt vi på flyget. Tack pappa, för att du pushade mig när jag behövde en liten knuff!

Det blev en riktigt härlig vecka! Perfekt väder, all inclusive och massor med bad. Hotellet hade ett gigantiskt poolområde med många vattenrutschkanor. Hannah var nästan mer under än över vattnet; simmade, stod på händer och slog kullerbyttor. Och Linus fullkomligt älskar att bada! Ingen vattenrutschkana är för snabb eller hög. Jag tror han har skrattat mer den här veckan än det senaste halvåret. På kvällarna blev det tradition med lite dans på minidiscot under öppen himmel, en glass och strandspring i solnedgången. Fast stranden på kvällen slutade vi med efter att Hannah fått en allergisk reaktion på benet efter ett myggbett (läkarbesök, två salvor och en medicin = 1000 kr, tjoho!).

2011-Pegasos-Planet-147

Ibland måste jag bara skratta åt konstiga anfall som vi är med om, det blir så märkliga situationer. Linus fastnar ju i tanken och vill inte att något runt omkring honom flyttas eller ändras under anfallet. Om saker/personer flyttar sig blir han otroligt stressad och frustrerad, men om allt bara är stilla är han oftast lugn. Så man gör ju sitt bästa för att skapa den stillhet han vill ha, det är ju det lilla jag kan göra för honom. I Turkiet fick han ett anfall i poolen som nog tar sig upp på topp-fem-listan över komiska anfall. Jag står på ett knä i poolen. Linus ställer sig på mitt lår och balanserar rakt upp. Jag tittar upp på honom och där kommer det. Så under 4-5 minuter vill han stå där på mitt lår och balansera likt en staty upp ur vattnet och varje gång jag försöka vila nacken och titta rakt fram istället för upp på honom med solen i ögonen, lyfter han bestämt upp mitt huvud igen. Vad gör man inte! Där stod vi och väntade ut. Sen fullt ös och lek igen direkt 😀

Det som är svårt hemma är så klart svårt borta också. Vi har hörts var vi än varit, minst sagt. Ibland upplever jag andras blickar som jobbiga. Man vill  nästan förklara, ha förståelse. Ska träna vidare på att strunta i sånt, att inte bry mig. Jag va extremt nöjd med att jag hann fram i sista stund när Linus fick en impuls om att kasta en flickas skor i poolen 😉

Nu ska Linus få vila ut hemma. Stim och värme har nog påverkat honom och epilepsin en hel del. Han har haft flera anfall om dagen och just nu är ryckningarna kraftigare. Jag hoppas och tror, nej jag vet att det va värt det för honom ändå!

IMG_20150703_151436

Borta bra, hemma bäst!

I somras hade vi planerat att ta en sista-minuten, men vi vågade inte åka iväg efter att  Linus fått epilepsi. Medicinen hjälpte inte alls, biverkningar och känslan av att inte veta hur det skulle utveckla sig gjorde att vi valde att ta en lugn sommar hemma. Osäkerheten finns till viss del kvar, men livet ska ju levas och vi behövde verkligen en paus från vardagen. Så nu har vi precis kommit hem efter en härlig vecka på Lanzarote!

Veckan har nog varit både fantastisk och tuff för Linus. Fantastisk för att han fullkomligt älskar att bada! Med simpuffar runt armarna har han kunnat simma runt självständigt, hoppat, plaskat och skrattat så mycket. Det har varit underbart att se honom lyrisk. När man sett allt han gått igenom det senaste året, värmer det liksom speciellt i hjärtat när han är glad. Han har även njutit av allt gott som fanns på buffén (all-inclusive, vilken dröm!). Olika sorters melon, tomat, ostar, nystekt fisk och glass var favoriterna.

IMG_20150219_221333

Men allt nytt verkar stressande för vår älskling. Stimmiga miljöer gör honom än mer uppvarvad. Flygplatserna och restaurangerna blev en utmaning framför allt. Att gå igenom säkerhetskontrollen på Kastrup och ha koll på väskor, medicin med intyg som ska redovisas och två barn  varav ett varvar snabba rymningsförsök med att kravla runt på golvet, var en liten pulshöjare. Vi insåg snabbt att förutsättningarna för att överleva restaurangbesöken var att:
-hitta ett så lugnt hörn som möjligt
-skor av fortast möjligt (nyskapad rutin av Linus)
-all dricka placerad utom Linus räckhåll och helst ingen dricka mot motsatt sida bordet heller
-bestick utom räckhåll
-bordsunderlägg utom räckhåll
-mat till Linus först

När han såg sängen han skulle sova i, sprang han med panik i blicken gråtandes därifrån med orden ”Jag vill åka hem mamma, jag vill åka hem!”. Kan säga att jag kände hans obehag och det blev inte ens en diskussion. Hans plats mellan mig och Hannah i dubbelsängen var given. Där sov han tryggt och gott hela veckan. Och jag måste erkänna att det varit riktigt mysigt att ligga nära tillsammans och sova…!

Linus skulle varit med i Bamseklubben, men vi hade missat att man måste lämna sitt barn ensamt där. Något som vi inte kände att vi kunde. Jag förklarade vår situation och frågade om det fanns möjlighet till undantag, men det gick inte så Bamseklubben fick avbokas. För ett ögonblick kändes det  tråkigt att inte Linus inte hade samma möjlighet som andra barn att ta del av detta som verkade så kul. Att dörren var stängd liksom. Men snabbt tänkte vi om och insåg att  mer badtid och tid med familjen var exakt det Linus mådde bäst av! Så mycket av det har det blivit. Bad minst två gånger om dagen, Linus simmade tills läpparna var lilablå 😀 Och mycket tid tillsammans hela familjen. Det har varit gott för oss alla och vi har tankat ny energi!

Under veckan har det blivit allt mer tydligt för oss att Linus är speciell, det är något… Frågan är varför, den pusselbit saknas. Jag har känt mig skyldig för att ha tänkt tanken, så det är på något sätt en lättnad när både jag och Jocke ser samma sak. Linus får vara precis som han är, vi älskar honom till månen och tillbaka och gör allt för honom! Men det kommer vara skönt den dagen pusslet är lagt. Jag vill veta, vill förstå honom så bra jag kan, göra allt jag kan för honom.

Så fort Linus tyckte att det otryggt eller jobbigt under resan, sa han ”Jag vill åka heeem mamma!” och det kändes i hjärtat. Men jag tror att han ändå är väldigt nöjd med resan, med alla roliga bad, att ha fått hoppat studsmatta, fått krama Bamse och Lille skutt, sett Bamseshowen på kvällen (där Bamse bl.a. sjöng favoritlåten Hjulen på bussen!) och med att ha mumsat i sig så mycket gott! Och jag tror att lite utmaning och upplevelser är utvecklande för honom. Men ni skulle sett hans extremt lyckliga min när han klev av bussen i Malmö och kände igen vår gata. Han sprack upp i ett härligt leende och utbrast ”Vi är HEMMA mamma!!!”. Vi halvsprang sista biten och väl hemma blev det ett kärt återseende med biltvätten på Youtube och sopbilen. Han somnade totalt utmattad kl 22 efter ha ha varit klarvaken hela resdagen hem, med sopbilen under armen och många erfarenheter rikare. Älskade älskade charmtroll. Så glad att du finns!

20150218_174530-1 20150218_193448-1IMG_20150220_224232