I onsdags tog jag med barnen för lite semester hos mina föräldrar i Halmstad. Linus sa först oroligt att han inte ville sova över, men verkade sedan entusiastisk. Han packade och väntade hela förmiddagen på morfar som kom och hämtade oss. Efter två väldigt kaosiga dagar gav jag upp och i morse åkte vi hem.

Linus stegade ner allt från kl 04.45 till 05.15 och var speedad direkt. Så tidigt, innan frukost och kaffe, klarar inte mitt tålamod att börja dagen med att totalspeed, konflikter och utbrott som bara haglar över mig. De två första morgnarna hade Linus faktiskt inte något epilepsianfall (som han alltid har efter sömn) och jag har sett det här mönstret innan några gånger. Inga anfall = helvild Linus. Som om det vore en urladdning som behöver få komma ut och när den inte får det, exploderar den inne i huvudet på honom istället. Han är inte sig själv, bortom kontroll. Kan det vara möjligt…?

Det blev 2,5 dygn med så bisarrt många utbrott, sammanbrott, ilska, gråt, speed, tvång och ångest. Så tufft för honom! Jag har varit utmattad, uppgiven, arg, ledsen och frustrerad om vartannat. ”Stopp! Nej! SLUTA nu!” – ord som inte var i närheten av att nå fram men som ändå blev mitt mantra som bara rullade – ibland lugnt, ibland argt på bristningsgränsen.

Men det har så klart funnits härliga stunder! Att traditionsenligt få tvätta bilen med morfar ❤️ På kvällarna efter att Linus somnat, har mina föräldrar fixat jättefina mysiga middagar. En dag åkte vi till Stadsbondgården och det fungerade bra. Linus älskade att klappa getterna. Eftersom det var så varmt åkte vi och badade på utomhusbadet Brottet båda dagarna och båda barnen älskar att bada!

Ett litet exempel på vardagsfriktion vid autism: När vi skulle hem den första dagen började Linus gå runt bland filtarna och fråga om han ”fick smaka”. En familj bjöd honom på en bit vattenmelon. En gång = regel och rutin. Så dag två när vi skulle hem började Linus gå runt och fråga efter vattenmelon. Det går verkligen inte att stoppa honom. Ingen hade, men då får han syn på en burk melon på en tom filt och kastar sig över den. Alltså där går min gräns, måste ju plocka bort honom. Han bröt ihop fullständigt på marken och var helt otröstbar. Allt är fel – det blev annorlunda mot förra gången. Efter en stund kommer kvinnan som ägde burken. När hon inser vad det handlar om bjuder hon på en bit. Linus tackar snörvlande och vi kan gå hem.

Det är alltid fint att komma till mina föräldrar och bondgården/baden blev goa minnen, men jag orkade inte vara kvar. Det positiva kan inte väga upp kaoset. Igår kväll berättade jag för Linus att vi skulle åka hem – han sa inget. I morse var det bland det första han sa med en lättnad i rösten: ”Idag ska vi åka HEM!”. Han fick ett flera minuter långt anfall och var sedan betydligt lugnare. Det blev mycket gos och många kramar under morgonen – som om vi båda behövde tanka upp med närhet och kärlek efter att ha varit så mycket arga på varandra i två dygn.

Väl hemma var han lugn och nöjd. ”Det är så skönt att vara hemma” och ”Jag älskar mitt hem” sa han. Det blev än en gång så tydligt för mig hur stor betydelse tryggheten och hans rutiner hemma har för hur han mår. Den kända förutsägbara miljön. Hans rum, hans leksaker, hans vanliga lekar. Att få sitta på exakt samma ställe i soffan, med benen på samma sätt, med fjärrkontrollen i handen, lyssna på ACDC högt på TV:n och gunga rytmiskt i soffan. Att vara borta är kanske spännande i teorin möjligtvis, men hemma är definitivt allra bäst för Linus. Home sweet home!

På Instagram: dans_med_svara_steg